En projektion.

Jag känner mig rädd att min kärlek till dig bara skall vara en projektion av mitt sökande sinne, en konstellation skapat av ett kollektivt minne, en manipulation av lägre energi, ett extravagant högföräderi?
Eller är det en kapitulation med min bästa intention att släppa in kärleken i mitt liv en gång för alla?
Är det så konstigt att jag är rädd och misstror både dig och mig när jag svikit mig så många gånger förut. När jag har lagt ner mina kärleksspjut för ett ynka tomt kärleksskjut som tog slut på fem minuter där tystnaden och tomheten efter blev mina enda kompanjoner.

Jag övergav mig själv för det var den enda vägen i tystnaden som jag kände till. Och här handlar det om att stå upp för sig själv, sätta gränser, satsa och förlora allt. Med livet, sanningen, lyckan och glädjen som insats.
Satsa och förlora allt. Det handlar om att jag måste ge dig mina krigarsvärd, ett efter ett så att du gudfruktigt kan ta dem och vända den vassa eggen tillbaka mot mig. Mot min redan sårade och sargade själ som tvekar så att ge efter.

Tänk om du inte vill mig väl, tänk om du inte är den själ som jag har väntat så länge på. Tänk om du är en projektion, en livsfarlig kombination, med massor utav ammunition, som kommit för att strö salt i såren ännu en gång och för att förhindra mig att nå lyckans sång.
Tänk om jag ljuger för mig själv för att det var så länge sen, så länge sedan som någon hade tid för mig, så länge sedan som någon stod upp för mig, så länge sedan som någon faktiskt var på min sida.

Och då menar jag var på min sida med stora bokstäver för det fanns faktiskt någon som var på min sida. En gång för två tusen år sedan eller mer. En man som ville mig väl och jag kunde slappna av. Kan det verkligen vara så att du vill mig väl, eller har jag bara något annat skäl? Till att överge min själ för en ynka minut, i en falsk och flyktig salut?

Tillsammans med dig.

Jag kan vara vem jag vill tilsammans med dig, jag kan välja att stanna kvar i makten, behålla maskuliniteten och stimulera kreativiteten. Jag kan flyga ljuvt i sinnlighet och njuta djupt av sensualitet. Jag kan göra vin av vatten, bröd av löv och honung av salt. Tillsammans med dig är jag fortfarande allt.

Jag behöver inte ge avkall på den jag är, på den som jag håller så innerligt kär, ingen aspekt av mig behöver gå förlorad när jag är tillsammans med dig.
Lyckan är att vara samlad under ett och samma tak, ett gemensamt brödbak trots trosats, tillsats och smak.

Du stör inte min undervisning och upplysning, du stör inte min kreativa process, mitt projekt och kristallklara inflöde. Du gynnar, göder, stöder, styrker och stärker. För du har arbetat dig fram till sann kärlek så att valkarna på händerna värker. Samma händer som nu tar på mig, ett ögonblick i sänder innan vindarna vänder.

Samma händer, samma kärlek, innanför och utanför mig hela tiden dygnet runt även när du fortfarande inte är här. Så håller jag mig alltid lika kär.

Bröllopet.

När jag hade vunnit tryggheten i mig själv, oberoende av utomstående support eller försörjning, vann jag styrka, kraft och makt.
När jag hade funnit bekräftelsen och berörelsens euforiska upprymdhet, utan yttre påtryckningar, fann jag vägen som ledde mig i takt.

När jag sedan i ensamheten och tomhetens illusion, (i gaias mystiska och magiska
manifestation), fann närheten som klappade i genuint samförstånd och samhörighet i alla hjärtan jag mötte, fann jag vägen som ledde mig till Gud.

Och slutligen när jag kunnat svänga runt mitt medvetande för att hämta hem och integrera den självklara del av mig som kallas för maskulin och är utåtriktad,
kunde jag äntligen smälta samman med dig och stå som brud.

Förändringens flykt.

Jag kan vara i min egen förändring genom dagens och tidens ändlösa flöde, fokusera på min ständiga upplevelse av det som förnyas, förändras, det som växer i omfång eller det som sakta försvinner bort.
Jag kan uppleva den ständiga förändringen i mitt hjärta, själ och kropp, när jag är är tillsammans med dig.

Men jag kan aldrig någonsin sträcka mig utanför mig själv och förändra det som inte är i mitt val. Jag kan aldrig någonsin förändra dig.
Jag kan smyga försiktigt och mjukt på mig själv i den eviga förändringens fridlysta flykt. Och njuta av denna sinnligt upphöjda och upplysta dryck.

August Strinberg.

Hej! Jag har fått vara med om så fantastiskt många häftiga upplevelser som medium och jag tänkte att några av dessa måste jag ju bara dela med mig av. Som mötet med August Strindberg. När jag satt på Isis kammare som låg i Drottninggatsbacken för några år sedan kunde jag ofta se August Strindberg för mitt inre, det var precis i början av öppnandet och genombrottet för min mediala kanal så det tog ett tag innan jag lyckades med att kanalisera och lyssna på vad han hade att säga.
"Skriv sade han med myndig röst, skriv!"

Och jag som precis då hade upptagit min poetiska ådra igen efter många års uppehåll, lyssnade på budskapet och tog honom på orden. Två år senare hade jag en färdig bok i min hand. Och som jag har njutit av att få skriva och läsa mina dikter. Nya världar har öppnats, jag har kommit i kontakt med andra fantastiska poeter och jag har fått mycket bekräftelse på att man kan nå fram och beröra/öppna människors hjärtan med hjälp av poesin.
Jag tycker att det är oerhört stort att en sådan genuin och storslagen man som August Strindberg söker kontakt med mig. Till saken hör att jag var totalt ovetandes av att han har bott just precis där, att hans hem nu är museum och ligger snett mittemot där jag hade min praktik. Det skulle jag komma att få reda på långt senare.

Nu har det gått ett tag sedan den händelsen och nu har jag återvänt till Drottninggatsbacken. Det var närmare bestämt på Vattumannen som vårt nästa möte skulle komma att ske. Den här gången kom han till mig då jag skulle vägleda en kvinna som kommit till mig för att få budskap från andevärlden. Han gav henne sitt budskap men han avslutade med att säga att allt som han hade sagt till henne också var riktat till mig.
Han sade att det fanns teaterscener som väntade på mig för att jag skulle komma dit och läsa min, (eller hans) texter, han sade att redan samma dag skulle jag få en inbjudan från en teaterscen och den inbjudan rådde han mig att acceptera. (Snarare befallde, så bestämd, säker men ändå så kärleksfull som han kändes.)

Och det var precis vad som hände, när jag kollade min meil senare samma kväll så hade jag fått en inbjudan att få läsa en dikt på Dramatens lilla scen, Lejonkulan. Om inte han hade kommit så hade jag tackat nej. Jag hade inte vågat mig på denna storslagna utmaning. Men nu kände jag att jag inte hade något val, (jag brukar följa den vägledning som jag får), så jag tackade ja och det är jag innerligt tacksam över. Det var en av de suveränaste upplevelser som jag har haft!

Det var otroligt häftigt att få läsa inför en så stor publik och jag lyckades med att välja bort rädslan för lyckan av att få ge av mig själv och få bjuda på lyriken som jag har skrivit. En ung kvinna kom fram i tårar efteråt och tackade mig för att mina ord hade öppnat dörren till hennes hjärta.
Det var den största och värdefullaste gåvan. Att nå fram till en enda människa och beröra på djupet. Är den största belöningen för mig. Och för August Strindberg! Han som vakar och håller sin hand över de som vågar tro på att de är värdefulla och kan skriva. Och läsa inför publik!

Ljus och Kärlek/Charliee

Stockholm.

Hej, äntligen tillbaka i Stockholm! Jag kan njuta oerhört av att kliva av tåget som kommer söder- eller norrifrån på Stockholm central. Njuta lika mycket av att närma mig Södertälje med bilen som kommer söderifrån från semestern. Från Skåne eller från Göteborg. Känner energin direkt när den ger sig till känna och börjar kittla sådär förväntansfullt i mig när vi börja närma oss utkanten av stan. Det blir högre i tak, lättare att andas(?) och känslokroppen blir säkrare på sig själv.
Tillgången till energi breder ut sig. Känner och förnimmer alla huller om buller- öppna kanaler som finns här. Möjligheter. Här är allting möjligt! Högt i tak. Tillåtelsen som vilar förföriskt över länet och känns som en välsignelse och befrielse.

När jag senare kliver av pendeltåget på Stockholms södra för att gå till Rosenlund för att möta veckans första klienter, slås jag av hur mycket en plats faktiskt kan älska mig! Jag har aldrig tänkt på det sättet förut. Det känns som jag har fastnat lite här på söder, först många år i vården och nu några till som terapeut.
Den läker mig förstår jag plötsligt. Jorden läker mig här. Precis här är jag född. Såg dagens första ljus. Uppe på berget. Platsen fortsätter att utöva sin attraktiva magnetism på mig. Den ger sig inte. Den vill älska mig klart tills jag är redo att att flyga!

Och det gör jag snart men med båda fötterna fortfarande stadigt på jorden när jag under eftermiddagen ger två initieringar till två kursdeltagare som utbildar sig till plushealers. Vi lyfter tillsammans och beger oss ut ut på en fantastisk resa, (känns det som), fast egentligen är vi väl bara ännu mer närvarande i nuet och i oss själva än vad vi vanligtvis brukar vara. Och hela himlen ler med oss. :-)

Kundalinienergi.

Fullmånen sprider sin silvriga stjärnglans över land hav och över mitt glittrande kungarike där jag spanar och spejar efter lusten
lasten och efter den eviga lönen för mödan.
Uppstigningen är nära men ändå så gäckande oåtkomlig
Månen övermogen, brösten svullna och magen är uppfylld av jordens sötma.

Det känns som jag skall explodera när jag sent om sider spränger fram en tunn
vit springa en kanal till mitt hjärta
där kundalinienergin sensuellt glittrande våt sipprar igenom ödmjukt trevande
Gör sig hemmastadd och börjar älskar mig bortom alla kända föreställningar, överträffandes alla tänkbara förhoppningar.

Dagen efter sker ett mirakel den tunna sköra skimrande skönhetens kanal
har utvidgat sig
jordens drypande våta sötma har etablerat sig i mitt hjärta skapat samförstånd
och jag älskas långt bortom alla möjligheter och utom all kontroll.

Kundalinin söker sig fortfarande uppåt
och dröm om min förvåning min extas och njutning när den saftiga söta juicen kanaliseras och transformeras i mitt tredje förenade öga mitt i prick. I himmelriket på jorden.