Mitt i flödet.

Tänk att vara mitt i New Yorks vibrerande, pulserande och magiska hetta,
kreativitet och aktivitet, sus och dus, men ändå hemma här i mitt eget hus,
det nya Montmartre med bevingade, betingade och med kärlek beväpnade
konstnärer, mitt i och under Stockholmsnattens spirande, spirituella
och inspirerande nymåne.

Exakt på pricken rätt attityd, longitud och latitud för att förverkliga,
föreviga och förvalta mitt livs allra högsta och största syfte på den här jorden.

Meningen med livet är att vara här precis där vi är,
skratta åt vår lycka och åt vad andra än må tycka,
meningen med livet är att vara underbar och njuta hejdlöst
i den stycke kropp och på den jord som fadern och modern har skänkt
åt sitt glädjerika barn.

Tänk att vara mitt i källan,
älskad och önskad, beundrad och bekräftad,
uppskattad och uppbackad av fadern, brodern, modern och systersjälen.
Patriark och Matriark. Mitt i Niagarafallens forsande, smickrande
och attraherande kunskapsflöde.

Allt är jag och de som inte ser mig, är i själva verket bara jag själv
som fått någonting i ögat, missförstått och missbedömt avståndet,
sanningen om vart jag egentligen börjar och slutar.

Tänk att vara mitt i kärleken,
omhändertagen och omsluten av ömheten,
pappans lek med flickebarnet, mammans kel och smek.
Tänk att vara mitt i,
älskad och ombesörjd av alla!

Bild: Erika Höglund

Lättheten.

Ordens ljuvlighet som klingande förde mig fram, som förde mig uppåt i en stadig, ofattbar och förtjusande klättring mot ljuset,
avlägsnade sig långsamt och drog sig obemärkt tillbaka ju närmare målet som jag kom.
Själva ordens magnetism syftade till att föra mig fram till ljuset,
det var deras hedersuppdrag,
inproggrammering och sanna ockulta mening,
jag förstod aldrig att förälskelsen mellan oss skulle avta och rinna ut
som allt annat, mitt bland savannens frodighet och bördiga sand.

Jag förstod aldrig att det enda som någonsin helt hade varit på min sida,
som hade burit mig, som lyft mig högt över,
som saluterat och älskat mig när ingen annan gjorde det,
skulle transformeras till ett ännu skörare och delikatare hantverk som kulminerade i universums skönaste och självklaraste konstform.

Orden som alltid sett till att jag låg ett steg före och njöt hämningslöst av min eufori och seger,
som ett vinddrivet intuitivt segelfartyg som bara fanns där bland molnen att vila i, när tyngdens bojor fortfarande slog runt skuldtunga vader.

Jag förstod aldrig att en dag skulle lätthetens enkla tillförsikt fullständigt övervinna tyngden och skulden från hembygden,
en dag skulle själens ljuva segerfanfar ljuda bland rosor, löv och mossa på jorden.

Bild: Lotten Odh infotravelinside.se

Välkomnandet.

Elden kan vara mjuk smekande flammande omfamnande
precis som en varm ömsint kärleksfullt och mottagande moder
som välkomnar mig med öppna armar väldig famn och storsint barm.
Efter alla ansträngningar som jag har gjort att finna denna kvinna
denna varma vida trygga omfamning då jag liksom smälter samman med henne som ett
och blir vänligt varmt mottagen här på jorden i en väldig villkorslös kärlek.

Jag har rätt till kärlek jag har rätt att bli mottagen av ett stort
och öppet hjärta som bultar och bankar för mig som omsluter mig och som älskar mig förbehållslöst.
Som lovar mig guld, gröna skogar och en evig livslång kärlek och ett vänligt varmt mottagande av alla andra. Som en välkomstgåva från jordens befolkning till himmelens barn.

Jag har rätt till kärlek jag har rätt till kärlek jag har rätt till kärlek.

Jag upprepar orden som ett mantra tills de sjunker in i mig och blir till en del av mitt nya system tills min kropp äntligen förstår tar emot och välkomnar denna nya sjungande strålande och vackra sanning.

Förakt.

Jag anammade det förakt som du oavbrutet, oansvarigt och ohämmat använde mot mig, det förakt som du höll tillbaka mig med, förfulade, förminskade och förtryckte mig med.
Det förakt som hela vårt samhälle integrerat och accepterat som ett tillvägagångssätt att leva, andas och tolka vår omvärld på. En energi och ironi rätt i tiden för att använda, skapa och uttrycka vår konstnärlighet med.

Jag vände det inåt, vilken tacksam lösning, jag började förminska, förfula och förakta mig själv. Varför skulle jag ta mig själv på allvar, älska och respektera min kropp och ge den vad den behöver, när jag innerst inne föraktade mig själv?
När jag inte ens föraktade det samhälle den byggt upp, den cynism och den omvärld som jag varit omgiven utav, när jag inte ens föraktade världen utanför tillräckligt mycket för att anamma ett sunt skopa kreativt förakt för att skapa litterär melankoli, hånfull arrogant poesi, svart deprimerande musik eller något annat storstilat kärlekslöst konsthantverk att beundra, begrunda och applådera av etablissemanget.

Föraktet som du lade på mig som en börda att bära då du kämpade med att hålla kärlekens och försoningens omfamning borta från dig själv. Föraktet som varit ditt främsta vapen mot din rädsla för saker som du inte kunnat förstå, rädslan för separationen, rädslan för att bli avslöjad, naken och försvarslös, skulden och skammen. Rädslan för att inte vara älskad och för att kanske inte ens vara behövd.

Ett vapen som fungerat ypperligt bra i alla tidsåldrar, vapnet som accepterades av samhället, anammades av offret och som fick mig att självmant, på egen bevåg och begäran, ta emot det i min hand och rikta avtryckaren mot mitt eget huvud.

Är inte rädslans energi.

Jag är inte längre rädd
för att förlora dig
Jag är inte längre rädd
för att förlora mig.

Jag är inte längre rädd
för att stå utan
Jag är inte längre rädd
för att mista något
Så att någon annan kan få det.

Jag är inte längre rädd
för att se sanningen i vitögat
Tvärtom
jag älskar sanningen!

Jag är inte längre rädd för rädslan
när den kall
ful och fuktig av svett
tar över
Och vill övertala mig
till att:
detta skulle vara jag!

Jag är inte energin som väcks
då brevet med diarienumret
skriker svart på vitt
och hänsynslöst.

Rädslan är en energi
i universum
Som går att känna bort
Som allting annat.
Jag är inte rädslans energi.

Så separerar jag mig själv
från denna irritation
Och befriar mig från dess
värdelösa bojor.

Release, Diktsamling: "Plushealing"

Bild: Lotten Odh info@travelinside.se

Nu har jag samlat mina allra bästa dikter i en bok som heter Plushealing.
I den beskriver jag i diktform min resa mot ljuset, mina magiska möten med delfiner och slutligen: mötet med Plushealingfrekvensen.
Ni är välkomna att beställa boken mot förskottsbetalning: 120kr + fraktkostnad,24kr,
meila mig och beställ på: lekcharliee@yahoo.se

Så länge som jag var jag.

Jag följde den vita delfinen.
Den ljust grå,
pärlemorskimrande,
och vattenglänsande delfinen.
Från det turkosa
och smaragdgröna havet.

Där vågorna skummade och yrde,
där solljuset strålade igenom
och glittrade som ett evigt leende.
Där det vackraste bara var.
I det djupaste blå.

Jag följde min delfin
när vi började att sjunka,
vårt medvetande var sammanlänkat
och våra hjärtan förenade.

Längre och längre ner,
obönhörligt djupt ner i havet.

Ju djupare ner vi sjönk,
ju djupare gick jag ner
i min egen sexualitet.
Den sexuella kanalen var vidöppen,
åtrån var stark och nästan oövervinnlig.
Kraften var enorm,
explosiv och universell,
men vi skulle ännu längre ner!

Jag slappnade av och vi fortsatte vår nedstigning,
i den sexuella men ack så gudomliga kanalen.

Mariannergraven, far det genom mitt huvud!
Plötsligt rör jag min nos
mot gravens vägg,
buffar och puffar,
som om jag försöker torka bort
den svarta gråleran,
ända tills något vackert
och glänsande,
ger sig till känna.

Det är Guld!
Väggarna i Mariannergraven
är delvis täckta av guld!

Vi fortsätter vår färd mot det oerhörda djupet.
På botten öppnar sig havet igen,
en klippa och ett underjordiskt vattenfall
framträder framför mina ögon.
På klippan under vattenfallet
står en Gudinna strålande naken,
badandes i kärlek och genuin hänförelse.

Jag lösgör mig från delfinen och går henne till mötes,
en våldsam dyrkan, åtrå och begär fyller hela min kropp,
jag tittar ner på mig själv och ser att jag är en vacker
yngling, blond, med en bred och strålande bringa.

Jag går fram till henne och berör henne med hela min själ,
mitt hjärta och med min dyrkan.
Jag förstår att dyrkan är den energi som skapar guld i universum,
jag förstår hemligheten med graven och delfinens undervisning.
Delfinen har bett mig att bli ett mänskligt språkrör på jorden.

Nu byter vi roller,
och som hon avgudar ynglingen som kommer emot henne,
som hon dyrkar och åtrår denna man!
Jag njuter av mig själv, darrar och skälver under hans beröring.
Jag hänger mig åt extasen att vara två sidor av samma mynt,
vilken ynnest, vilken gåva och frigörelse!

Uppfylld av kärlek, hänförelse och dyrkan,
förnimmer jag att vi långsamt påbörjat vår uppstigning.
Nej, jag vill inte tillbaka till det stora, kalla grå!
Men medvetandet som jag för evigt är sammanlänkat med,
ler vänligt och renar mig med en gudomligt och våt energi
innan han återlämnar mig till mig själv.