Det räcker till åt alla.

Jag kan inte gå med på diskussioner, konventioner eller ekvationer som handlar om ett system som bygger på begränsningar. Som handlar om en mänsklig inprogramering och en allmän felsägning eller feltolkning som säger att allt som finns inte får räcka till och att allt som är Gud, solen, själen och stjärnorna på något sätt inte skulle räcka till åt alla?
Jag kan inte gå med på att tränga mig in, igenom begränsningens futtiga, fattiga, torra, trånga synagoga för att försöka få plats i en struktur, i ett samhälle där jag inte tror på mig själv och min grupp som fullkomlig och obegränsad på alla plan.

Jag kan inte gå med på att bestämma mig för att de gamla värdesätten, de gamla väg-våg- och mät-måtten måste fortsätta att regera på våran jord, jag kan inte gå med på att tro på att om vi använder oss utav begränsningens kalla hårda pakt, så kommer vi så småningom att resa oss ut ur askan och erövra vår sanna makt.
Nej, jag tror att överflödet, segern och själen bor i hjärtat där begränsningen blir det första att falla då vi inser att det finns mat, mänsklighet och möjlighet för alla att leva i överflöd, där våra önskningar sker i samklang med naturen där vi alla får fullfölja och förverkliga vårt högsta syfte och vackraste dröm på denna planet.

Nej, jag kan inte gå ner, nej, jag kan inte se tillbaka till det system som en gång har varit, jag kan inte längre eller har egentligen aldrig kunnat acklimatisera mig eller ens med nöje tapetserat mig på väggen som redan är förutbestämd, fyrkantig och förnuftig. Jag tror på begåvningar, tillgångar, vackra dalgångar och djupa valvgångar. Rikedom och överflöd för alla.

Jag tror på själens suveräna skapelsekraft, själens obegränsade lyskraft i ett obegränsat, okontrollerat och strålande universum. Kan vi ens tänka oss det och skapa ett superskönt supergrönt samhälle utifrån det, där de fria valen finns kvar och respekten för dem, men där tillgången till hjärtats inneboende kreativitet och konstruktiva kärlek finns tillgängligt i varje gatukök och gathörn, så att inte ens den mest utsatta, udda och utstötta hörnsten, stöttesten eller gatsten inte skall kunna missa att ta emot vårt strålande kärleksbudskap som ekar genom illusionens osynliga väggar som talar om universum som en begränsad och bristfällig synkronicitet.

Hemma.

Jag håller mitt huvud högt ovanför vattenytan precis som visionen om mitt hem, mitt liv och min väg. Alla delarna av mig blir tillgodosedda, tillredda och beredda att ta fart, expandera, manifestera och avancera in i en ny tid, en ny era, ett nytt kapitel.
En gyllene epok, där allt som är jag visas upp för mänskligheten, som älskas av mänskligheten för nu kan de se min sanning, nu kan de se min storhet, nu kan de känna igen mina ord men herregud vilken tid det tog att komma hit, hem till Sirius i hjärtat där jag en gång dog.

Hem tillbaka hit på riktigt i lotushjärtat med alla bladen öppna sugandes på den sanna sötmans honung vit len och mjuk som bommul, sinnlig som siden och satin. Hemtamt, hemvant som den sanna sökande turisten som alltid längtade hem men som aldrig, aldrig lämnade öknen för den vita lögnen om att någonting annat än hemmet i hjärtat kunde skänka en fullständig frihet från törsten i själen.

Nu är jag här hemma med visionens gnistrande vingslag framför mina ögon högt upp i själen, jag tror på dig, jag tror på mig, jag tror på våra samlade sinnen som kan rena och rensa våra kroppar från det som är förgängligt och är det så att vi vill leva längre, tillräckligt länge för att sluta att åldras så finns där en osynlig sucess som kan lossa på den tungans begränsande och beklämmande sekretess.

Jag kom hem, jag kom hem till slut, till sist, och hemmet i hjärtat, själen är min nya hemvist och min lyckoslant singlar så ljuvligt i luften där pukor, trumpeter, cymbaler och fanfarer, förebådar vårens och våra själars gemensamma ankomst till livet på jorden.





I

August Strinberg.

Hej! Jag har fått vara med om så fantastiskt många häftiga upplevelser som medium och jag tänkte att några av dessa måste jag ju bara dela med mig av. Som mötet med August Strindberg. När jag satt på Isis kammare som låg i Drottninggatsbacken för några år sedan kunde jag ofta se August Strindberg för mitt inre, det var precis i början av öppnandet och genombrottet för min mediala kanal så det tog ett tag innan jag lyckades med att kanalisera och lyssna på vad han hade att säga.
"Skriv sade han med myndig röst, skriv!"

Och jag som precis då hade upptagit min poetiska ådra igen efter många års uppehåll, lyssnade på budskapet och tog honom på orden. Två år senare hade jag en färdig bok i min hand. Och som jag har njutit av att få skriva och läsa mina dikter. Nya världar har öppnats, jag har kommit i kontakt med andra fantastiska poeter och jag har fått mycket bekräftelse på att man kan nå fram och beröra/öppna människors hjärtan med hjälp av poesin.
Jag tycker att det är oerhört stort att en sådan genuin och storslagen man som August Strindberg söker kontakt med mig. Till saken hör att jag var totalt ovetandes av att han har bott just precis där, att hans hem nu är museum och ligger snett mittemot där jag hade min praktik. Det skulle jag komma att få reda på långt senare.

Nu har det gått ett tag sedan den händelsen och nu har jag återvänt till Drottninggatsbacken. Det var närmare bestämt på Vattumannen som vårt nästa möte skulle komma att ske. Den här gången kom han till mig då jag skulle vägleda en kvinna som kommit till mig för att få budskap från andevärlden. Han gav henne sitt budskap men han avslutade med att säga att allt som han hade sagt till henne också var riktat till mig.
Han sade att det fanns teaterscener som väntade på mig för att jag skulle komma dit och läsa min, (eller hans) texter, han sade att redan samma dag skulle jag få en inbjudan från en teaterscen och den inbjudan rådde han mig att acceptera. (Snarare befallde, så bestämd, säker men ändå så kärleksfull som han kändes.)

Och det var precis vad som hände, när jag kollade min meil senare samma kväll så hade jag fått en inbjudan att få läsa en dikt på Dramatens lilla scen, Lejonkulan. Om inte han hade kommit så hade jag tackat nej. Jag hade inte vågat mig på denna storslagna utmaning. Men nu kände jag att jag inte hade något val, (jag brukar följa den vägledning som jag får), så jag tackade ja och det är jag innerligt tacksam över. Det var en av de suveränaste upplevelser som jag har haft!

Det var otroligt häftigt att få läsa inför en så stor publik och jag lyckades med att välja bort rädslan för lyckan av att få ge av mig själv och få bjuda på lyriken som jag har skrivit. En ung kvinna kom fram i tårar efteråt och tackade mig för att mina ord hade öppnat dörren till hennes hjärta.
Det var den största och värdefullaste gåvan. Att nå fram till en enda människa och beröra på djupet. Är den största belöningen för mig. Och för August Strindberg! Han som vakar och håller sin hand över de som vågar tro på att de är värdefulla och kan skriva. Och läsa inför publik!

Ljus och Kärlek/Charliee

Stockholm.

Hej, äntligen tillbaka i Stockholm! Jag kan njuta oerhört av att kliva av tåget som kommer söder- eller norrifrån på Stockholm central. Njuta lika mycket av att närma mig Södertälje med bilen som kommer söderifrån från semestern. Från Skåne eller från Göteborg. Känner energin direkt när den ger sig till känna och börjar kittla sådär förväntansfullt i mig när vi börja närma oss utkanten av stan. Det blir högre i tak, lättare att andas(?) och känslokroppen blir säkrare på sig själv.
Tillgången till energi breder ut sig. Känner och förnimmer alla huller om buller- öppna kanaler som finns här. Möjligheter. Här är allting möjligt! Högt i tak. Tillåtelsen som vilar förföriskt över länet och känns som en välsignelse och befrielse.

När jag senare kliver av pendeltåget på Stockholms södra för att gå till Rosenlund för att möta veckans första klienter, slås jag av hur mycket en plats faktiskt kan älska mig! Jag har aldrig tänkt på det sättet förut. Det känns som jag har fastnat lite här på söder, först många år i vården och nu några till som terapeut.
Den läker mig förstår jag plötsligt. Jorden läker mig här. Precis här är jag född. Såg dagens första ljus. Uppe på berget. Platsen fortsätter att utöva sin attraktiva magnetism på mig. Den ger sig inte. Den vill älska mig klart tills jag är redo att att flyga!

Och det gör jag snart men med båda fötterna fortfarande stadigt på jorden när jag under eftermiddagen ger två initieringar till två kursdeltagare som utbildar sig till plushealers. Vi lyfter tillsammans och beger oss ut ut på en fantastisk resa, (känns det som), fast egentligen är vi väl bara ännu mer närvarande i nuet och i oss själva än vad vi vanligtvis brukar vara. Och hela himlen ler med oss. :-)

Kundalinienergi.

Fullmånen sprider sin silvriga stjärnglans över land hav och över mitt glittrande kungarike där jag spanar och spejar efter lusten
lasten och efter den eviga lönen för mödan.
Uppstigningen är nära men ändå så gäckande oåtkomlig
Månen övermogen, brösten svullna och magen är uppfylld av jordens sötma.

Det känns som jag skall explodera när jag sent om sider spränger fram en tunn
vit springa en kanal till mitt hjärta
där kundalinienergin sensuellt glittrande våt sipprar igenom ödmjukt trevande
Gör sig hemmastadd och börjar älskar mig bortom alla kända föreställningar, överträffandes alla tänkbara förhoppningar.

Dagen efter sker ett mirakel den tunna sköra skimrande skönhetens kanal
har utvidgat sig
jordens drypande våta sötma har etablerat sig i mitt hjärta skapat samförstånd
och jag älskas långt bortom alla möjligheter och utom all kontroll.

Kundalinin söker sig fortfarande uppåt
och dröm om min förvåning min extas och njutning när den saftiga söta juicen kanaliseras och transformeras i mitt tredje förenade öga mitt i prick. I himmelriket på jorden.

In i Norden trött.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att ni andra runtomkring mig
skulle vara någon annan än jag själv,
någon annan än min undangömda, undertryckta och till synes bortglömda
känsla, som jag har bett om att få finna utanför och inuti mig själv.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att det skulle vara någon annan
än jag själv i rummet,
som spelar mitt livs främsta, självklaraste och mest intrikata teaterstycke
för mig själv, att lockas, pockas, dras med och chockas,
skakas, för att själen ur sin långa sömn skall vaknas.

Ett uppslukande teaterstycke som saknar motstycke, med absolut inlevelse
och total hängivelse som får jorden att vibrera under våra fötter,
Ibsen att vakna ur sin grav,
Shakespeare att glädjande återuppstå och återvända med dyrkan som gåva
och den framlidne dr Sherlock Holmes att förnöjsamt återuppta sin förtjusande verksamhet för att lösa den suveränaste av själens gåtor.

Som om det skulle kunna vara någon annan i rummet än jag själv,
som om det skulle finnas någon annan än jag själv som uppför,
utför och utspelar den tredje akten som jag har framför mig.

Som om jag skulle bli lurad en enda gång att tro,
att det skulle vara någon annan än jag själv som håller i alla trådar,
i det ibland dramatiska men ack så terapeutiska framträdandet i den förtrollande föreställningen på livets teaterscen.

Mitt i flödet.

Tänk att vara mitt i New Yorks vibrerande, pulserande och magiska hetta,
kreativitet och aktivitet, sus och dus, men ändå hemma här i mitt eget hus,
det nya Montmartre med bevingade, betingade och med kärlek beväpnade
konstnärer, mitt i och under Stockholmsnattens spirande, spirituella
och inspirerande nymåne.

Exakt på pricken rätt attityd, longitud och latitud för att förverkliga,
föreviga och förvalta mitt livs allra högsta och största syfte på den här jorden.

Meningen med livet är att vara här precis där vi är,
skratta åt vår lycka och åt vad andra än må tycka,
meningen med livet är att vara underbar och njuta hejdlöst
i den stycke kropp och på den jord som fadern och modern har skänkt
åt sitt glädjerika barn.

Tänk att vara mitt i källan,
älskad och önskad, beundrad och bekräftad,
uppskattad och uppbackad av fadern, brodern, modern och systersjälen.
Patriark och Matriark. Mitt i Niagarafallens forsande, smickrande
och attraherande kunskapsflöde.

Allt är jag och de som inte ser mig, är i själva verket bara jag själv
som fått någonting i ögat, missförstått och missbedömt avståndet,
sanningen om vart jag egentligen börjar och slutar.

Tänk att vara mitt i kärleken,
omhändertagen och omsluten av ömheten,
pappans lek med flickebarnet, mammans kel och smek.
Tänk att vara mitt i,
älskad och ombesörjd av alla!

Bild: Erika Höglund