Är det kränkande för dig?

Är det kränkande för dig om jag tar emot dig och din familj på Arlanda, berättar för dig och din familj om vilka vi är som bor här och vad vi tror på? Om vad som är viktigt för oss, vad vi är stolta över och om våra fantastiska söner och döttrar som är fria att välja vem de vill leva och älska med? Är det förnedrande för dig att jag ber dig att respektera din dotter för nu när hon kommer att bo i det nya landet är hon fri, fri att välja sin make, pojkvän, sina skolor och arbeten. Hon är fri att tänka och tycka vad hon vill och vi vill helst att du skall respektera henne för det, hon kommer i sin tur att respektera dig för att du har lagt bakom dig de gamla seder och bruk som vi kallar för förtryck här. Är det okey för dig att när vi ger dig frihet, möjlighet till arbete, socialt skyddsnät, skola, vård och omsorg att vi också ställer samma krav som vi gör på oss själva som är födda här? Är det fel att både ge rättigheter och skyldigheter? Kommer du att göra motstånd mot mig om jag vill att dina söner skall lära sig att respektera kvinnan i alla hennes fria former så att de också skall få möjlighet att gifta sig av kärlek? Kommer du att förstå mig när jag förklarar för dig att det är något som är viktigt för oss och att det är något som vi är väldigt stolta över: den kvinnliga frigörelsen, respekten för den feminina sexualiteten? Och att vi önskar att dina döttrar skall få ta del av den och lära känna sin kropp, att de också skall få en möjlighet att njuta utav sig själva, simma, yoga, dansa och älska? Skulle du kunna förstå att jag vill dig väl, att jag respekterar din tro och religion men inte samtycker till de gamla kulturella sedvänjor som finns där du kommer ifrån, att jag vill bevara det som är vackert, sunt och sant för mig? Jag skulle vilja prata med dig, bjuda hem dig, skratta och gråta med dig, lära känna dig och lyssna till dina historier, men de kulturella skillnaderna som tystas ned i dag är alltför stora, det skapas segregation av att jag inte ställer krav, är tydlig med mina önskemål och drar gränser. Gör jag det så kan jag släppa in dig på riktigt och bjuda på den som är jag. Den nya människan som du har kommit hem till och de nya värderingar som jag tycker att du får försöka lära dig att respektera. Så skall jag göra mitt allra bästa för att respektera dig, din religion och din familj. Jag tror att du skulle kunna förstå mig och klara det här galant om jag följde dig och din familj den första svåra tiden av invänjning i allt det nya. Följde dig, din fru och dina barn som en kontaktperson som kunde förklara, översätta, visa och vara en länk mellan alla olika instanser som du kommer i kontakt med. Men frågan är om mitt eget folk skulle kunna se att en ordentligt genomförd integration är någonting som är helt motsatsen till rasism?

Maitreya.

Aldrig har jag varit så rädd att jag skakar av skälvningar inombords, rädd för mitt eget skapande, rädd för att vara i trösten och för att vara den enda rösten. Vi är en minst en miljon söner och döttrar nu och vad gör det om en sökare finner dig för att du brinner i bröstet? Det är det vackraste nu som kommer fram, som föds i kramp, vånda och rädsla. Att födas har aldrig varit din starka sida. Till och med rädslan är kärlek och lämnar kroppen när den luckras upp av Neptunus drömlika illusion och fantasifulla farvatten. Du håller tonen och du lämnar inte tronen för en sekund när du låter dig letas efter av andra själar och ledas av den enda sanna Gurun och Guden. Maitreya.  

Jag är i friheten.

Jag är i friheten att skapa i mitt eget land. Här är jag först och störst, en outsläcklig törst och önskan om att brinna större, starkare och skapa oreda, en mer färgsprakande brand i orange och violett för alla utleda. Jag kliver ytterligare ett steg uppåt i trappan, knyter nya vänskapsband och drar kappan närmare kroppen och myser med månen. Min mamma har varit här hela tiden, hon har inte lämnat mig, det var jag som slutade amma och lyssna på henne i vinden. Det var jag som slutade tillbe min själ, slutade att lysa och leda min egen sexualitet. Jag kan ändra riktning och jag kan vara väl bemött men jag kan inte ta tillbaka den kreativa explosion av energi som redan har fötts, de eroderade mönster av evolutionens och revolutionens känslor som står för dörren. Jag säger välkommen in i vänlighetens varma och vänskapliga vibration. Som är någonting helt annat än en vass och vriden vetenskaplig tradition.  

Hon är född fri.

Om det finns något som alla vet, som egentligen inte är någon hemlighet skall jag ändå fortsätta tiga, vara tyst och inte säga ett knyst? Utan att belysa problemet kan jag inte göra någonting åt saken och under de dyrbara kläderna är kejsaren väldigt naken. Han skyddar sig mot skuld och skam för vem vill väl komma fram och vara den nya tidens väktare som väcker frågor som kräver engagemang. Nej, vi lämnar allt tills det faller, jag kan inte få nog av Husby kravaller och vill inte tala högt om hur jag integrerar och inspirerar en främling så att rättighet och skyldighet kan ljuda lika enligt lagen. Jag kan inte tala om för en främling att jag vill att han skall respektera mig, sin egen kvinna och sin dotter när de kommer till mitt land. För jag har dömt ut mig själv som rasist eller fascist, allting är så himla trist, och risken finns att jag samlar i hop alla som kommer till mitt land och skapar ett nytt Auschwitz. För precis så djävla hatisk, manisk och kaotisk är jag. Jag kan inte lära ut mitt sätt att respektera kvinnan eller barnen på för jag är redan brottsling i mitt eget land, förmodligen har jag onda avsikter och går i SD:s ledband. Jag kanske blir avskydd, baktalad och bespottad. Ja, hur gick det nu med tysthetslöftet, jag skjuter vilt med pennhölstret som jag har vid höften: Jag har rätt att älska med vem jag vill, gifta mig med vem jag vill och gå genom parken i förorten på natten. Jag har rätt att se min dotter respekteras av gängen och i skolan, jag har rätt att låta henne ta del av den värdefullaste skatten: Hon är född fri.

Det finns ett land för mig.

Det finns ett hav, en stad och ett land för mig. Det finns en strand av guld och sand där vinden viskar mitt namn och strör de gyllene kornen som skingras, får mig att föryngras och se att du fortfarande är med mig.  Det finns ett hav, en stad och ett land för mig. Även då jag vägras kontakt och inte känner månen och modern i vinden. Då jag fäller tårar av sorg även fast jag förstår att du är kvar. Det finns ett hav, en stad och ett land för mig.

Jag ser mig själv.

Jag ser mig själv som väldiga varma vågor som kramas av sand, jag ser mig själv som ljusets systrar och bröder gör på tu man hand. Jag ser mig i min tid i vildhet, vilsenhet, bitterhet och förtvivlan. Längtans lustar som försvann i en karavan i dimbanken över stad och land. Jag släpper taget om mig själv och ser mig som jag är nu, accepterar rädslan som inte vill ge med sig. Jag kan inte krampaktigt hålla kvar någonting som inte vill vara här. Jag har försökt förtränga mig själv och mitt ljus. Jag ser mig nu genom dimridån framför sanningens  hus.

Tomas Eriksson 1640 och N.N.

Erik Tomasson och Tomas Eriksson, Tomas Olofsson och Olof Tomasson, söner, bröder och bönder med bondens längtan, som stred sida vid sida i mörkret med vintern, vinden och kylan. För närheten, nära och kära i Norsjö hemman, Västerbottens län för flera hundra år sedan. Innan tiden då traktorn, radion och plogen fanns, då jag var någon annanstans och dansen på logen vanns med en midsommarkrans. Jag undrar om Tomas Eriksson min anfader har någonting att säga till mig som en röst från det förflutna, jag undrar vem hon var den där okända anmodern som titulerades med N.N.? Fick han någonsin göra sin röst hörd och fick hon någonsin uppfylla sin dröm? Jag vet inte vem du var eller vem du älskade, vad jag vet är att du arbetade hårt, gifte dig ung och fick många barn. Och att ett av alla dina barnbarnsbarns barnbarns barn är jag och min son, kan du känna min hälsning och hyllning till dig genom tiden och evigheten, fast du är långt härifrån?