Neptunus, en tyngre källa till självförverkligande, vågar du, vågar jag, dimridåerna fanns där innan, Neptunus synliggör och skingrar. Neptunus söker sanningen på djupet, är villig att gå igenom själens svartaste natt för att födas på nytt, att drunkna redlöst berusad av livet och falla, Neptunus driver oss mot vår dröm, dag och natt, vi är värda vårt livs högsta syfte, vår kapitulation inför vårt högre jag, inför vår Neptunska dröm.
Neptunus är i tiden, vi finner henne utanför timmen och klockornas slag, hon opererar där stora själar hämtar lust, näring och inspiration. Hon lever där konstnärers andetag ekar mjukt i evigheten, de som vågar gå utanför gängse tidsideal, de som vågar förlora sig i stunden och hänge sig till musiken som tonar från andra världar.
Rädslan hon sägs väcka handlar mer om oss själva och begränsningar vi sitter fast i, om vårt hem som lockar, där sirenerna fortfarande vill väcka oss till själens hemkomst i kroppen, till vackraste drömmen vi har att skapa och förverkliga.
Jag sover med Neptunus i natt, jag hänger mig, igen och igen, rädslan att förlora mig, är densamma som att vinna, mig själv.
