In i Norden trött.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att ni andra runtomkring mig
skulle vara någon annan än jag själv,
någon annan än min undangömda, undertryckta och till synes bortglömda
känsla, som jag har bett om att få finna utanför och inuti mig själv.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att det skulle vara någon annan
än jag själv i rummet,
som spelar mitt livs främsta, självklaraste och mest intrikata teaterstycke
för mig själv, att lockas, pockas, dras med och chockas,
skakas, för att själen ur sin långa sömn skall vaknas.

Ett uppslukande teaterstycke som saknar motstycke, med absolut inlevelse
och total hängivelse som får jorden att vibrera under våra fötter,
Ibsen att vakna ur sin grav,
Shakespeare att glädjande återuppstå och återvända med dyrkan som gåva
och den framlidne dr Sherlock Holmes att förnöjsamt återuppta sin förtjusande verksamhet för att lösa den suveränaste av själens gåtor.

Som om det skulle kunna vara någon annan i rummet än jag själv,
som om det skulle finnas någon annan än jag själv som uppför,
utför och utspelar den tredje akten som jag har framför mig.

Som om jag skulle bli lurad en enda gång att tro,
att det skulle vara någon annan än jag själv som håller i alla trådar,
i det ibland dramatiska men ack så terapeutiska framträdandet i den förtrollande föreställningen på livets teaterscen.

Mitt i flödet.

Tänk att vara mitt i New Yorks vibrerande, pulserande och magiska hetta,
kreativitet och aktivitet, sus och dus, men ändå hemma här i mitt eget hus,
det nya Montmartre med bevingade, betingade och med kärlek beväpnade
konstnärer, mitt i och under Stockholmsnattens spirande, spirituella
och inspirerande nymåne.

Exakt på pricken rätt attityd, longitud och latitud för att förverkliga,
föreviga och förvalta mitt livs allra högsta och största syfte på den här jorden.

Meningen med livet är att vara här precis där vi är,
skratta åt vår lycka och åt vad andra än må tycka,
meningen med livet är att vara underbar och njuta hejdlöst
i den stycke kropp och på den jord som fadern och modern har skänkt
åt sitt glädjerika barn.

Tänk att vara mitt i källan,
älskad och önskad, beundrad och bekräftad,
uppskattad och uppbackad av fadern, brodern, modern och systersjälen.
Patriark och Matriark. Mitt i Niagarafallens forsande, smickrande
och attraherande kunskapsflöde.

Allt är jag och de som inte ser mig, är i själva verket bara jag själv
som fått någonting i ögat, missförstått och missbedömt avståndet,
sanningen om vart jag egentligen börjar och slutar.

Tänk att vara mitt i kärleken,
omhändertagen och omsluten av ömheten,
pappans lek med flickebarnet, mammans kel och smek.
Tänk att vara mitt i,
älskad och ombesörjd av alla!

Bild: Erika Höglund

Lättheten.

Ordens ljuvlighet som klingande förde mig fram, som förde mig uppåt i en stadig, ofattbar och förtjusande klättring mot ljuset,
avlägsnade sig långsamt och drog sig obemärkt tillbaka ju närmare målet som jag kom.
Själva ordens magnetism syftade till att föra mig fram till ljuset,
det var deras hedersuppdrag,
inproggrammering och sanna ockulta mening,
jag förstod aldrig att förälskelsen mellan oss skulle avta och rinna ut
som allt annat, mitt bland savannens frodighet och bördiga sand.

Jag förstod aldrig att det enda som någonsin helt hade varit på min sida,
som hade burit mig, som lyft mig högt över,
som saluterat och älskat mig när ingen annan gjorde det,
skulle transformeras till ett ännu skörare och delikatare hantverk som kulminerade i universums skönaste och självklaraste konstform.

Orden som alltid sett till att jag låg ett steg före och njöt hämningslöst av min eufori och seger,
som ett vinddrivet intuitivt segelfartyg som bara fanns där bland molnen att vila i, när tyngdens bojor fortfarande slog runt skuldtunga vader.

Jag förstod aldrig att en dag skulle lätthetens enkla tillförsikt fullständigt övervinna tyngden och skulden från hembygden,
en dag skulle själens ljuva segerfanfar ljuda bland rosor, löv och mossa på jorden.

Bild: Lotten Odh infotravelinside.se