Ave Maria.

Du ger mig färger, grön, röd, guld och vit, du ger mig former, sötmans utsökta och smäckra utsmyckning av leran, den lena och levande, den som du är bärare och lärare utav. Den uråldriga och förhistoriska. Kopplingen till modern och jorden. Ja, jag vill modellera och fullända den feminina formen, jag vill uttrycka bilder, jag vill fotografera och trollbinda tiden, frysa energin i en vacker symbolisk frälsning av världen. Men orden som jag bär på är värd hela färden, för jag skall karva, snida, snickra och skära skoningslöst genom tid och rum, för att inte verka dum. Jag skall bevisa och bevittna för världen att än så länge så är jag inte stum, jag har orden till ära, och oket jag orkar att bära, är min benådade bearbetning att skära i silver tråden genom tid och rum.          Karva, kavla, kasta och stänka kaos och kärlek på papperet i rätt följd, alltid i rätt ordning så att själen blir nöjd och förhöjd i den rättvisa och obligatoriska ordningen av skönhet, sanning och intelligens. Blänka utan att tänka, dränka det som är dött och förgånget, inga bilder, färger eller former, i stället formler i en bokstavsmakt som skapar en synkronistisk pakt, nästan militäriskt och diktatoriskt, konspiratoriskt, aldrig avvikande utan en ansats till att väcka en tanke, en insikt eller en förståelse. Jag skär i kopparn genom tid och rum. 

Mitt hantverk är att skapa förståelse, precis som ditt, du skapar skönhet i leran mellan fingrar så självklara och sköra och jag med mina katastrofala toner i ur, dur, skur och moll, jag skriver från sinnet och minnet fastän jag nästan inte alls har någon koll. Jag sorterar, komposterar, dirigerar och attraherar, ja, jag drar till mig de ord som smyckar mina visor, de som utsökt smeker min själ och visar sitt sanna ansikte så att inte du och jag kan smita undan de cykler på jorden som snart kommer till ett avslut. För nu skall vi visa dem att tiden är inne, att slöjan har fallit för att visa sitt sanna sinne, sitt vackra bladguld skuret i sirliga sensuella mönster, i denna domedagens sista timme.

O mamma, du var lösningen på alla problem och om jag inte är sedd eller ledd av dig, om inte du samtalar eller samtycker och om inte du bekräftar mig eller ger mig beröm, då klarar jag mig inte. Men snälla mamma hur gick det till när du förlorade förståelsen för ditt bortglömda barn. Vad händer egentligen om inte du förstår mig?

Jag är ett med dig Hosianna, visa dig för mig i leran, brösten, vulvan. Jag är ett med dig moder, jag är din bekräftelse, jag är ditt beröm, din beröring och belöning. Jag är det eviga samtalet med dig mellan tid och rum. Jag skär i luften skarpt med den vassa eggen på pennkniven som smärtar i såret som läker i mitt inre, fast det känns som jag strör på salt, och som svärtar ned papperet där allt som jag skapar är svarta enkla konstruerade och kombinerade symboler i det urnordiska och utomjordiska svenska språket.

För trots stelheten och maktlösheten av begränsade bokstävers kombinationer, ser jag konstellationer i ljuset som ger samhörighet mellan orden, samstämdhet och samklang i den ljuvliga kompositionen. 

Jag hyllar min Moder, Ave Maria, du gav mig bara det som vi kom överens om, intet mer, intet mindre. Du höll ditt löfte, och så kunde jag fylla mitt liv med det som skulle komma till mig. Tack Mamma för att du höll mig under dina vingars beskydd, även om jag inte kunde se det då. Amen.

Prestationshysteri.

Prestationshysteri. 

”Vi måste göra någonting åt den prestationshysteri som fortfarande finns och som härjar vilt runtomkring oss i både samhälle och skola. Vi har alla rätt till den inre rösten och till vår egen inre berömda biologiska klocka, vi har rätt till vår egen biologiska rytm som vi är ensamma om att ha, och det är upp till oss att finna dess rymd och följa dess flöde till källan av kreativt skapande. Vi är alla unika och skapar på olika sätt, en del syns bättre för blinda, och vi bedömer oss själva i siffror och bokstäver. Om och om igen blir inte den som har skänkt mest ljus till historien sedd, och hela världen är fortfarande urdum och vilseledd. Skrattar åt den som till ytan vinner men tiger ihjäl den som har ett vibrerande sinne. 

Vi måste göra någonting åt utseendefixeringen som fixar och trixar oss alla allt längre bort från oss själva, vi lär oss i tonåren att vi inte duger och att den vackra personen som möter oss i spegeln ljuger, och säger att jag är ful. 
Ja, världen är upp och nervänd men jag är trött på att ensam bära oket av min intelligens, att inte kunna dirigera och debattera om det som verkligen ges. 
Återigen är det då bara jag som ser, att de vackraste och största utav oss faktiskt vinner hela tiden fast vi inte ler. Vi som är i hjärtat, ljuset och obönhörligt kämpar för att släppa in mer kärlek och för att expandera i intelligens, ljus och kraft.” 

Ja, jag blev lite arg idag när jag tänkte på hur mycket prestationen förstör det för många, hur vårt samhälle faktiskt bara passar en viss typ av människor, även om det börjar röra på sig och förändras. Det finns en sort, (min sort tror jag), som inte presterar på befallning utan som helt enkelt snällt måste vänta in sitt skapande och sitt uttryck. O boy vad jag passade in i skolan! O boy vad jag blir hyllad för allt jag gör, (fastän det är fler och fler som ser och erkänner vad jag gör). Vad jag kan bli trött ibland på att se det inga andra ser! Det kan vara tämligen ensamt, i skolan var det ensamt, de flesta av mina vänner som såg med öppna ögon hur sjukt och förljuget ett samhälle verkligen är i grunden, blev sjuka eller började knarka till slut. När några personer i klassen blir tjuvar och andra poliser, några blir värdefulla och andra värdelösa, jag menar, alla behövs men måste vi leka just den leken? Kan vi inte göra något tillsammans där inte någon förlorar? Varför har vi bestämt att några måste förlora? Och varför är det i sådana fall de som tycks prestera mindre? Som får mindre siffror eller bokstäver i sitt betyg. Detta är en uråldrig och urdum lek som inte ens är någon lek, den är ju inte rolig! 

Varför kan vi inte bara bestämma oss för att alla skall få vara med? Ingen förlorare, ingen vinnare, ingen av oss som är bättre av den ena eller av den andra anledningen, där vi alla uppskattas för vilka vi är och där förståelsen hur unika vi är och hur vi ger och tillför till gruppen på olika sätt, som pusselbitar, alla lika viktiga annars blir ju aldrig pusslet klart! Alla skall med. Varför kan vi inte bara bestämma oss för att börja leka den leken i stället, där alla i klassrummet hjälper varandra, lär sig att se varandra, där de som har insikter får berätta för de andra hur de egentligen ser på ljus och saker och ting. Där vi delar med varandra, på riktigt. Och försöker förstå, där vi förhöjer förståelsen för varandra. Där vi kan ge varandra det ultimata kunskapsflödet sett ur olika, unika och berikande ögon, från alla kulturer, religioner och regioner. Vi måste förändra skolan nu, våra barn är värda att vi ser dem, att vi tar till vara deras inneboende kunskaper, insikter och röster. Våra barn är värda att behålla den höga löftesrika kommunikation med själen som de föds med, de är konstnärer, uppfinnare, stigfinnare, musiker, forskare och nobel fredspristagare, HELA BUNTEN! Vi får en hel massa pris att dela ut när alla skall med, för vem kan säga vem som gör mest för mänskligheten, det finns så många skilda synsätt och var pusselbit är lika speciell i det gigantiska ljuspusslet som Gud har gett oss för att synliggöra våra möjligheter som mänsklig ras. 

Till intet gjord.

Till intet gjord, var vad du gjorde mig till, utan ett ord, begraven ovan jord. Till intet gjord, var det som de andra gjorde mig till, utan att lyssna och lägga vikt vid mina ord, urskiljd och särskild från renarnas hjord, begraven men fortfarande ovan jord. Även luften i lungorna dog och drog sina sista syrefattiga suckar. För vem kan ta ton när man är till intet gjord, när ingen lyssnar, ingen lär av sanningen som kommer så nära, sanningen som jag själv har fått bära, som en stolt skadeskjuten ungtjur i renarnas hjord, begråten, men fortfarande ovan jord.

Till intet gjord, nu är du bara ett utav andra ord, för när jag har konstaterat och konfirmerat sanningen så är du förlåten och jag accepterar mitt eget uppvaknande ut ur bråten, fortfarande med båda fötterna ovan jord. Och syrets sötma sätter igång sockerbubblorna som fylls och fyller ut de lungor som föryngringen beslutat sig för att restaurera, reparera och älska som om ingenting annat mer viktigt någonsin finns att prestera.

Hämnden.

Jag vill inte gå till dig, jag vill inte gå till dig du som har degraderat mig, som har förtryckt mig och försökt ta ifrån mig min stjärnstatus. Du som inte ser min glans, du som inte ser min styrka, min storhet, min charm och min trygga barmhärtiga famn. För vem annars skulle du kunna vara säkrare hos, än någon som ser och vill ha hela härligheten hos själv, någon som ser, slukar och mumsar på allt som bjuds och inte väjer för det som är svårt, sunt eller sant . När jag accepterar grymheten och förtrycket, acceptansen av attacken på det ljus som är jag finns bara hämnden kvar. Också den är ljuvlig och klingar gott då jag vänder den inåt, för all framtid, för allt och alla. Men jag vet ändå inte om jag vill gå till dig.

För jag vet inte om jag kan gå till någon som sårat mig så djupt, som är attraherad av mitt ljus men som inte ser det själv, som bannlyser sin egen framgång i hjärtats sköra, skimrande skönhet Jag vet inte om jag kan gå till någon som inte älskar det som hon är, som inte vågar vara som hon är, som inte skrattar, tar emot och tar in den våldsamma lyskraft som finns runtomkring. Jag vet inte om jag vill förlåta någon som hållit igen så hårt, som hånat mig då jag har haft det svårt, som överlägset nonchalerat  mina tårar och makulerat sin egen ingång till självständig läkning. Vi är inget annat än det som vi ger till andra.

Ja, jag accepterar grymheten, jag accepterar det du inte kunde ge till mig, jag accepterar att du inte ville älska mig, att det var din själs önskan och med det accelererar min egen personliga vinning. Jag kan hämnas genom mig själv, jag kan vända den inåt och få den energi som jag behöver för att skapa, storhet, stordåd och välstånd. Jag får väl säga tack till alla aktörer i mitt liv, som skapat detta till synes planlösa kiv om kärleken fram och tillbaka. Nu är jag hel igen och min underbara välsmakande kaka, men passa er noga, jag sticker om ni hugger och vill smaka för att förtära och förstöra, en gång till.

 

New York.

Jag bor utanfor New York on the countryside and I fullkomligen alskar det. Katarina som jag bor hos har tva sma barn som ar fullkomligen adorable! Jag alskar att prata, lyssna och lasa engelska och som det kanns nu sa kommer jag nog bara hem far att hamta min son sen flyttar vi over here. Manniskor ar kanske grunda eller ar de det? De ar i alla fall valdigt vanliga, trevliga och gastvanliga. Pa denna korta tid har jag mott fler spontana spannande moten an vad jag har gjort hemma under far more longer time. En kvinna som jag borjade prata med over lunchen idag tyckte att var konversation var sa intressant att hon insisterade pa att bjuda pa min nota. Nar hande det hemma sist? Just det aldrig.. Loven har fallit och har ar allting storre an hemma i Sverige, stora trad, stora hus, stora vagar, stora ekorrar och storre shoppingcentra och pa landet dar jag bor finns bjornar som springer runt i skogen. Exotic. Jag har inte varit inne i New York city forutom nar jag kom hit, an sa lange har jag hallit mig i smastaderna har ute, Poughkeepsie, Tarrytown, Rhinebeck, mysiga sma stader dar jag umgatts med ortsbefolkningen, gatt pa gallerier och fikat deecaf. Jag gav min forsta initiering pa Amerikansk mark igar och det kandes speciellt forstas och igenkannandet av min klient som ar fodd dagen efter mig, en true spegelbild har pa andra sidan av Atlanten. Den kanslomassiga processen fortgar och sorgen efter  separationen river upp ett gammalt olakt sar fran forr i tiden som gor ont och stundvis kanns svart och orattvist att behova deala med.. Vill slappa in karlek, massor av karlek i hjartat med eller utan partner, med eller utan sorg. Bara vara med massor av karlek men ibland behover sorgen fa laka ut och allt fa vara precis som det ar. Tack Katarina och tack Gud, for nu har du visat annu en gang att nar det lagre jaget slapper sina idiotiska planer och pahitt sa kan far more intresting och incredible things happen! Miracles of true love. In i det oppna hjartat. Du och jag. Varje dag.

Upplysning?

Allting snurrar fortare nu, kundalinin är starkare än någonsin, energin far upp och ner i kroppen som en stark flodvåg och drar med sig alla rester av negativitet som inte skall vara där, framför allt skuld, skam och rädsla. Om vartannat. Jag känner mig som en tidsinställd bomb som tickar dygnet runt och som exploderar lite då och då men lyckan är när allting trycks uppåt i kronchackrat och jag glimtar den gudomliga samhörigheten då tankarna försvinner helt och jag känner mig som ett med alla och mina behov är tillfredsställda på ett nästan löjligt enkelt och självklart sätt! Det känns som att vara en del av en gudomlig och gyllene aura som vi alla är en del utav och som jag har turen att bo i. Känsligheten i mina sinnen har ökat och jag kan känna hur jag helar och helas av andra människor då jag möter dem. Hur vi alla kopierar varandras energimönster, ger och tar, jag kan känna vilka inprogrammeringar som själen bestämmer sig för att dela med sig utav och utbytet som sker i tysthet men inte längre tillräckligt tyst för att jag inte skall kunna läsa av det. Bara genom att läsa några rader i en deeksha bok gör att jag kan känna igen, kopiera och tillgodogöra mig en del av Gudomligheten i kronchakrat som deekshagivarna är specialiserade på. Vad är upplysning? Att känna sig som en del av ett kosmiskt medvetande tror jag. Men jag tror också att upplysningen är en process som börjar med en kundaliniresning som sedan håller på och snurrar allt snabbare och starkare i och med att människan anpassar sig till de nya nivåerna. Ända tills de negativa känslorna från själens hela inkarnationshistoria kan brännas/kännas bort. Och göra rum för upplysningen. Och kanske är det den som jag glimtar och gläntar på ibland under processens gång. Skönt att känna en så uppenbar samhörighet, separationen försvinner helt och behoven är som bortblåsta. Allt så strålande enkelt och självklart. Nästan löjligt glädjeväckande att vara vid liv!

"Och den kraftfulla energin som strömmar upp och ner genom kroppen, bryter sig igenom där den aldrig förut har varit, attraherar och skänker mer än jag kunnat ana, jag kan känna planeter och farkoster som symboliskt ändrar på sin bana. Tillhörigheten, samhörigheten och lönsamheten, vi kan vara alla de delar som vi drömt om att vara. Himmelriket finns tillgängligt för alla här och nu, vi behöver inte längre hindra oss och slitas mer itu. Vi kan vara mästaren Maitreyas ankomst som vi väntar på."

Bryt upp.

Du som var den första som jag släppte in, du som var den första efter den förra som kom mig nära, du som visade att kärlek finns, i ömsint, storsint förening släpptes du in hos mig. I mitt hem välkomnades du. Du var den första som var sann på tvåtusen år. Men ändå känner jag nu att du inte är för mig, du är inte till för mig, det finns inget som väger över på vågen för att valet skall läggas på mig. Du har vuxit eller jag, vi var lika för ett tag. Jag jobbade ut och jobbade fram förändrades i församlingen, du vill ta det lugnt ha det tryggt och vila ifrån förvandlingen. Du vill inte vara här när jag är säker på mig själv, eller när jag är osäker. Det får dig att känna dig otrygg. När jag är jag är det så himla svårt att bli älskad, när jag står upp, drar gränser och byter roller fram och tillbaka. Det blev för mycket för dig. Jag förstår och förlåter dig för att nu måste du gå. Din nya tid är här och din nya värld väntar med mirakulösa mirakler. Jag vet en blomma som kommer att vänta på dig om natten ibland, medan du vilar tryggt förankrad i en starkare famn. Jag förstår, men ändå inte inte, karmatiska band som upplöses i tomma intet. Börja om eller göra slut. Ändå är jag så ledsen livet ut. Mina känslor är själen som sjunger sin sång som bara handlar om dig. Du som kom mig så nära. Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr, oändligt är vårt stora äventyr.

Vackra Duva.

Vackra duva, nu släpper jag dig fri, jag låter dig gå nu, jag skall icke störa dig mer på din själs resa i universum. Jag såg vad du gav, jag gav och jag tog, jag njöt av behag, lyssnade och lärde av dina andetag. Men friheten är balans och jag måste ge det till oss, jag måste ge det till dig som jag ensam kan få ej. Jag ger min frihet, jag ger min dröm, för du skall flyga högre, med vackrare bredare vingslag, som är alldeles vita och glänsande min kära prins. Min vackra duva, flyg nu högre, friare och be att du kommer dit för att förverkliga din dröm. Och det kan vara någonting vackert, att släppas fri, för i friheten väntar någon som är oemotståndligt för dig. Flyg fritt vackra duva, jag älskar dig alltid.

Idag kommer en Holländsk politiker till Malmö inbjuden för att för att tala hos tryckfrihetssällskapet. Den 49-årige Geert Wilders är ledare och grundare av det holländska frihetspartiet och har gjort sig känd för hårdför retorik mot islam och muslimsk invandring till Europa. En kontroversiell man som ständigt lever med livvakter och polisuppbådet i Malmö väntas bli stort. Men journalisten och föreningens grundare och ordförande Ingrid Carlqvist har väntat länge på Wilders besök. Anledningen är att hon tycker att han är en av tryckfrihetens främsta förkämpar. Hon tycker att han tar upp den kanske svåraste frågan som vi har i västvärlden, nämligen islamiseringen och de mycket hårdföra krav som islamisterna ställer på oss att införa blasfemilagar i hela västvärlden. Hon menar att världens muslimska länder gemensamt sysslar med massiv påtryckningskampanj mot EU och FN om att införa lagar om förbud mot kritik av islam och Muhammed.

Jag håller inte på något sätt med denna Geer som verkligen verkar hata islam men jag tycker ändå det är bra att stå upp för tryckfriheten och att våga säga och tycka vad man vill. Viktigt också i denna fråga. Jag tycker inte det är okey att föminska, förlöjliga och håna en annan människas tro och heliga rum. Men jag tycker definitivt att vi måste få ha våra åsikter och säga de högt utan att vara rädda för repressalier. Så här kommer det:

Jag tycker inte att det är okey att vi i Sverige skall ha böneutrop från mosker när jag vet och har hört talas om att Imaner i Sverige står för sådana saker som jag som svensk kvinna har brutit med och gjort revolution mot för  länge sedan. Jag vill inte höra talas om att det är ett förtryck som legaliseras bara för att vi är så rädda för vad som kan hända om vi uttalar det högt. Eller om våra grannar kallar oss för rasister. Det här är ju vårt land, vi är födda här. Det har funnits en otrolig trygghet i att växa upp här som kvinna, jag vill inte på något sätt att se all denna frihet långsamt försvinner, jag vill inte heller se mina systrar från ett annat land vara styrda av män med makt som verkar vara skrämda av sina kvinnors sanna skönhet och styrka, skämda av sitt förakt. Jag vill inte höra talas om hedersmord, månggifte, och att kvinnan på något sätt skall underordna sig mannen.  Därför vill inte jag att vi skall acceptera dessa böneutrop när vi sett på kalla fakta om vad flera av dessa Imaner faktiskt står och talar för. På svensk mark. Jag älskar människor och jag arbetar med människor av alla de slag. Jag arbetar för mänskligheten men jag arbetar också för kvinnans fortsatta frigörelse på många plan. Frigörelsen från ilskan, sorgen, besvikelsen och bitterheten mot mannen som hon bär inom sig sen urminnes tider och som hon måste gå igenom för att släppa taget om totalt för att kunna vara en sann och suverän samtalspartner med det motsatta könet. Utan undertryckta känslor som ställer till besvär och begränsning, som sätter sig i vägen för den sanna själsliga kontakten. (Självklart måste mannen släppa och gå igenom sina grejer också för ett fullständigt närvarande i nuet.) Jag tror att vi kvinnor måste förlåta den maskulina energin inom oss själva så att vi naturligt kan använda oss utav dess styrka och låta den öppna dörrar och leda oss igenom, inom oss själva. Det handlar inte längre om att vi skall lära oss att vara som mannen, göra som mannen och kopiera mannen. Nej, det handlar om att vi skall släppa fram vår maskulina energi som också finns tillgänglig under ytan i vårt undermedvetna, integrera den genom fullständig förlåtelse och sen njuta av harmoni och balans. Gör mannen denna resa också blir det inte ett möte mellan man och kvinna, det blir ett möte mellan två människor, mellan två själar som inte söker ett hem eller förlåtelse/upprättelse hos den andre, utan två själar som redan är hemma och som söker att utvidga kärleken på jorden ännu mer.

Människan i fokus.

Ja, som ni ser så har jag varit på politikermöte i veckan och ett par "slamdikter" blev resultatet. Jag har förstått och mött lite av det motstånd som jag har haft emot politik. Jag har börjat förstå att politik och andlighet går hand i hand och att politik är andlighet, andlighet är livet och politik är livet. Vi måste börja engagera oss, det finns så mycket jobb vi måste göra, det finns så många ställen i samhället som är sjuka och som vi måste rena och rensa från byråkrati och beslut som är fattiga och fattade i rädsla. Beslut som tas i rädsla skapar bara en sak, ännu mera vanmakt och ännu mera rädsla. Vi  måste tillsammans ta vårt ansvar, precis som vi tar vårt ansvar över vår personliga utveckling, över vår egen personliga process så måste vi också öppna oss för det större samarbete som kräver en synkronistisk sammanslutning av alla oss med ett öppet hjärta. Det gör ingenting om ditt hjärtats dörr bara står på glänt eller om det är stort och öppet på vid gavel, bara du har ljuset tänt. Det spelar ingen roll om vi är klara på den gyllene vägen, eller i början bara, först eller sist i en syskonskara. Vi ser och vet hur det ser ut i vårt samhälle, vi ser orättvisorna, olyckliga människor, frustrationen och förtrycket. Vi blundar inte mer. Nu reser vi oss ut ur askan, in i tiden och låter slöjan falla och vi förklarar för de som sover att våra barn har rätt att behålla sin inre röst, sin gudomliga vägledning, sin själ intakt, mer sanning och kunskap om sig själva som storslagna själar, kunskap om relationer, kärlek, gränssättningar, ansvar och respekt. Våra barn har rätt till bekräftelse, sitt livs högsta syfte, att vara i lycka , kärlek och glädje varje dag. Våra barn har rätt att känna sig fria och delaktiga i vad de väljer att studera. Våra barn har rätt till att känna sig älskade och uppskattade, de har rätt till att känna sig trygga att skapa det de vill inifrån, de har rätt till stöd, hur mycket de vill, när de vill. Mindre klasser, där lärarna utbildas i personlig och känslomässig utveckling. Tiden är inne nu, nu är vi igång, men vi måste göra grovjobbet, hjärtat öppnas ja, men det praktiska arbetet görs inte av sig själv. Är du rädd att du inte kan ge så mycket, är din tid för kort? Alla kan göra något. Släpp rädslan och motståndet som ligger i vägen, det är den högsta andliga utvecklingen någonsin. Du har ingen aning om vad du kommer att finna därunder, du är en "magiker", du kanske har lösningen på det som ingen annan har. Du är livsnödvändig på kärlekens "krigs"-tid på jorden, var den du är nu, var ljusets krigare och visa dig för dina sanna vänner. Tillsammans kör vi igång och kan förändra nu. Gå med i en grupp som heter "människan i fokus" på facebook och kom på ett möte. Ett mötte i sanning, mod, kärlek och kreativitet som handlar om livet. Varmt Välkommen!

https://www.facebook.com/groups/195480453892209    

Sömntutan.

Hur skall vi tillsammans ta oss ut ur masshypnosen som tystar oss, förnedrar oss och förändra prognosen för tusentals barn som lider i tysthet av diverse syndrom och symptom när själen har somnat och domnat bort i ett sömndrucket tillstånd?  Hur skall vi beskriva vår belägenhet för våra barn som växer upp i tron på att det är något allmännyttigt och normalt att ha brister på allt: pengar, lägenhet, skönhet, tid, respekt, kärlek, tolerans, trygghet och balans? Barn som växer upp i tron på att det är fullkomligt normalt att kivas om pengar och makt, att inte trivas i skolan eller på jobbet, att alltid vara utanför, att inte höra hemma eller vara hemma där kärlek och kreativitet går hand i hand. Hur skall vi kunna ta emot en massa främmande från ett annat land när våra egna barn blir lämnade och inte känner trygghet och tillit i livets famn, när tillgången till sprit och andra droger är uppenbar och självklar? Varför tillåter vi allt detta att finnas, varför vill vi inte minnas att livet är skört och fint och att vi kan välja att vilja ha det på ett annat sätt, vi kan vända om vi vill och i stället börja göra rätt. Vi vet att inom oss alla så bor en sann rebell som skulle vilja stå på barrikaderna en ljummen kväll  och skrika: "Hjälp oss nu för fan, för vi vill alla dela lika! Hur kan vi lämna någon utan? Vakna nu din förbaskade Sömntuta!"

Svag begåvning my ass!

Är du en person med ett öppet hjärta och en medveten närvaro som tar ansvar för dina känslor och för din egen process? Har du jobbat med dig själv eller håller du på att arbeta med dig själv via undertryckta känslor från barndomen? Eller kanske ser du ännu längre tillbaka i tiden?

Här kommer ett steg till. Visste du att det är undertryckta känslor och rädslor som ligger i vägen för att vi tillsammans förändrar vår värld just nu? Visste du att det är rädsla och projektion som gör att vi tillåter samhället och vår färd genom livet att se ut som den gör just nu? Att vi går med på att använda pengar som ammunition och till någonting som vi värdesätter allt med, och som vi bara tillåter några få som är duktiga på att roffa åt sig, att gotta sig i. Visste du att vi är under ett förtryck och att det är våra egna undertryckta känslor som ligger i vägen för att vi tillsammans inte gör ett ryck och gör någonting åt saken, utan att vi i stället stillasittande tiger på baken och därmed i tysthet samtycker, tillåter att människor mår dåligt, är stressade, sjuka, separerade, handlingsförlamade, kriminella och inte tillåter sig själva att vara i kärlek, blomning eller fullständig förening. Somliga begår till och med självmord.   

Vi är under ett förtryck då vi tillåter några få begränsade människor att sätta diagnoser på våra barn, en hel massa bokstavskombinationer, som kräver doktorsordinationer, och som nu senast någonting nytt och genialt som kallas för ”svag begåvning”. Tycker inte du att det är ren ondska och förfärligt förtryck som gör att vi går med på detta lurendrejeri som separerar oss från den sanna själen som är fullkomligt unik och rik i varje barn. Svag begåvning my ass! Mother take me away from this class.

Vi är fria i själen och fullkomliga i vårt sätt att vara, alla är vi fritt skapande och om samhället kan tillåta oss redan från barndomen att följa vår inre röst och att vara i vårt högsta syfte så vet jag att det inte skulle finnas så mycket lidande längre. Det handlar om motstånd som vi måste släppa som en gemensam bomb, när upplysningens tidevarv spinner vidare i den förtrycktes katakomb. 

  

Jag har rätt att vara älskad SOM JAG ÄR.

Jag har rätt att vara älskad som jag är, även fast vi två inte är lika som bär. Jag har rätt att vara älskad när jag är i sanning, när jag är mitt i blomsterdun vita fjun och fina fjädrar. Omsluten, innesluten och känslig som få reagerar jag på allt det där som får andra att gå. Uttrycksfull, fulländad och nyckfull som naturen skapat mig och som jag är i alla min känslor respekterar jag mig själv och min kropp, sätter gränser och regerar som en drottning på tron. Vackra känslor som lycka och glädje men också rädslan, skulden, skräcken och ja räck mig gärna din hjälpande hand och trygga storslagna storstads famn när jag darrar som ett asplöv och virvlar i vinden. Men försvinn inte bort när jag stöter dig ifrån mig när jag respekterar och rannsakar mig själv inifrån och släpper fram sanningen om mig själv som ljus som vill ut, så att den otroliga vandringen i mörkret kan få ett slut.

Fo-ti tieng te.

Jag har fått oväntad hjälp på traven av en kopp härlig, ljuvligt ångande och djupgående Fo-ti tieng te. Teet består av tre verksamma örter som jag inte har namnet på, (det står på norska på burken) och sätter verkligen igång energin i kroppen. Den stimulerar kundalinin och det börjar bokstavligen pirra och vibrera i benen, vaderna och låren, och detta endast utav en enda klunk! Jag som fick min ordentliga kundaliniresning 2010 har stundtals haft lite jobbigt med att den starka energin inte har flödat fritt genom alla chakran och genom hela kroppen, särskilt när jag har starka undertryckta känslor på väg upp kan "trycket " fastna nånstans och det kan kännas väldigt obehagligt och påfrestande för kroppen.

Nu har jag definitivt fått tag på en mirakeldryck som inte består av droger, utan kineska läkande örter/blommor som sägs förlänga livet med minst 100år? :-) Coolt. Jag tackar KinesologiBjörn på Solrosen. Du är Guld värd. /C.

Radio Viking.

Idag har jag deltagit i en direktsänd debatt på radio Viking som sändes från Kaggeholms folkhögskola på Ekerö. Den andra debattören hette Christer Sturmark och är ordförande i Humanisterna. Det kunde ha blivit hur bra som helst för Christer verkade så säker på sin sak: "healing fungerar inte" och att vi bara verkar vilja ha en massa pengar, dessutom så var vi, (alla healers?) de sista människorna på jorden som skulle prata om energi, för vi visste ingenting alls om energi! Han trodde inte på övernaturliga saker och jag berättade för honom att det gör inte jag heller. Men jag tror på mirakel. Jag försökte förklara för honom att det är energi som jag ger och som sen i sin tur trycker fram de undertryckta känslor som ligger i vägen för klientens läkning. Det var då han kontrade med att han inte tyckte att vi (?), skall prata om energi..

Åh! Jag hade velat fortsätta prata om känslor, närvaro, självkänsla, mod och rädsla. Om hur ont man kan få då man inte befinner sig i sin kropp. Jag hade velat prata om brevet som jag fick från min underbara klient i morse, hon som hade blivit sexuellt utnyttjad av sin far när hon var liten. Hur han hade förnedrat, förminskat och förnekat hennes känslor: "nej, det gör inte ont, du tycker det här är skönt, lita inte på dig själv, lyssna på mig, det här är rätt för dig". Jag hade velat berätta för honom om hur hon sedan i vuxen ålder hade lärt sig att stänga av, att inte vara i sin egen kropp, hon hade lärt sig att stänga av sina sinnen och inte lyssna på sina känslomässiga impulser, vilket bidrog till nedsatt hörsel, syn och ett väldigt dåligt balanssinne. Hon ramlade och snubblade ofta då hon inte befann  sig i sin egen kropp, hon gjorde illa sig själv och lyssnade inte på några varningssignaler. Med healingens hjälp/energi kunde hon få insikt om och se sitt problem och arbeta aktivt med att komma tillbaka in i sin egen kropp och börja lyssna till sina egna känslor och sedan följa dem. Hon ramlar inte nu, balansen är bra, hon gör inte illa sig själv längre. Hon tycker att healingen har gjort underverk för henne. Jag har aldrig sett en människa stråla så mycket som hon gör idag. Hon har hittat hem.

Jag hade velat prata med honom om vad som hindrar oss från att vara friska, kreativa, lyckliga och i ett sunt hälsosamt flöde, jag hade velat debatterat  mycket längre och gärna i direktsändning. Jag hade velat se och känna honom mycket närmare på pulsen! Det var riktigt roligt att vara med i radio men jag fick ordet alldeles på tok för kort stund. Men bättre än ingenting alls.. Au bien tout!

Jag har längtat hela dagen på att jag skall få komma hem och skriva på min blogg! Nej, inte riktigt så, men utmanande och spännande är det att jag ännu en gång och återigen har bestämt mig för att dela mina känslor, tankar och ord i denna form på nätet. Såvitt jag vet så är det ingen som följer och läser denna följetong, jag har ju hitintills bara publicerat dikter på den och inte så många människor tycks vara intresserad av dikter. Hoppas dock kunna ändra på det då jag insisterar på att mina tjusiga mästerverk både inspirerar och bidrar med helande energi till var och en!

Jag tror på mina dikter och var konstnär som tror på sina verk, har kommit en bra bit på vägen. Jag har någonting att berätta. Jag är vägen. 

Idag har jag varit på Vattumannen och sällskapat med en underbar Vattuman som pratar franska och som också blev min översättare då jag gav en session till en fransktalande kvinna. Insikter och bekräftelse kom i och med att jag öppnade mina sinnen för det vackraste språket av de alla, tack till min kära Vattuman! 

Annars är det väl engelska som jag borde fokusera på nu med New York som väntar och allt, känns bara så stort, ofattbart och ballt helt enkelt. Tänk att min nyfunna väninna kom hela vägen från New York till Vattumannen för att hälsa mig välkommen till hennes hem, på landet utanför det stora "äpplet".            

Denna synkade sammanstrålning ägde rum dagen efter att jag hade tagit beslutet att åka dit. Utan varken mål eller medel för färden. Och för att tala om ännu mer sammanträffanden så upptäckte jag på facebook att hon är född dagen efter mig. Och ikväll så ringde en klient som är född dagen innan, det börjar att brännas känner jag. Detta hör till ovanligheterna. Jag har studerat astrologi i flera år nu och samtliga tecken brukar invadera min omgivning i synkade "attacker", när jag behöver lära mig någonting. För det mesta handlar det om jorden, vattnet, luften eller elden. Eller om energin från planeterna. Ofta de motsatta förhållandena eller de som jag har svag påverkan från och måste lära mig att stå stabilare i. Men nu väger vågen lika. Jag har någonting väldigt vackert att lära tror jag. Spegelbilden har kommit närmare.. Gäsp! Trött ikväll. Lång euforisk och lycklig dag. Kram och God natt och Bon voyage!

Mitt högsta syfte, (inte en dikt).

En låg promenad i skogen med löven och alla dess färger, trädstammarna är tjocka och rikstäckande med den mjuka mörkgröna mossan under mina fötter. Det var blött här och där och ibland fick jag gå omvägar för att inte stå på knäna i leran. Trodde faran lurade i vassen ett tag, närmare bestämt under ormbunkarna som jag var tvungen att kliva rakt igenom för att undvika vattenpölarna på stigen men det var bara rädslan för att bli beskylld att ljuga, rädslan att bli beskylld för att vara en bedragare. Det var rädslan för att anklagas att vara en falsk version av mig själv som spökade där bland blad och bär. I mitt uppdrag ingår det förr eller senare att tala om och tala öppet om vem jag är och vem jag har varit i tidigare inkarnationer, i alla fall vem jag var i en alldeles speciell  inkarnation. Speciell för mig men kanske också känd för andra människor.    
Ja, jag känner mig speciell, jättespeciell! Jag tycker att mitt uppdrag och min uppdragsgivare är alldeles otroligt fascinerande, genuina och speciella. Men det hindrar inte att alla andra människor runt omkring mig också är speciella, de kan ju vara hur speciella som helst, för sig själva, i sitt eget liv. Jag hoppas för Guds skull att alla människor väljer att vara väldigt speciella, i sitt eget högsta syfte och genuina uppdrag på jorden. Jag känner mig inte mer speciell än någon annan, hur skulle jag kunna vara det? Ingen kan ju vara mer speciell än någon annan. Inget uppdrag är större eller mindre. Vi är alla en och samma. Vi behövs i det gigantiska ljuspusslet som nu läggs bit för bit. Låt oss känna oss ödmjuka inför den uppgift som denna inkarnation har i åtanke för oss. Låt oss blomstra och bidra med vår gåva och våra önskningar för ett kärleksfullare rike på vår dyrbara planet.

/Charliee

Eldarna vid Minas Tirith

Ja, jag rider inatt, jag tar emot denna vackra synkronistiska skatt som det innebär att vara människa idag, som skänker mig både tårar, sorg, glädje och skratt. Att få välja min vilja, min vardag, mitt vetande och varande. Tillgången till tilliten tar mig hem, tillståndet i vår del av världen, tacksamheten till välfärden. Tidlösheten som stöder den fria viljan, tilliten som gynnar den vita liljan. Maria och Jesus som bar sig själva fram. Ja, jag rider i natt, vilt och vigt på den vita valacken tar jag mig fram och på krönet av backen tar jag emot denna vackra fackla som brinner för kärleks skull och som hinner ikapp mig när jag kommit ända in till kärnan av löken som jag skalat, klyftat och dryftat om så länge. Fastän ögonen fortfarande tåras så har det ändå för mig och min personliga vilja vårats då jag synkronicerat mig själv, min själ, och länkat samman med min faders högsta vackraste välstånd och välmenande vilja för mig. Som är en och samma. Ja, jag rider i natt, jag erkänner mitt tindrande barn och mitt tickande uppdrag som den tankvärda sanningen förde fram i ljuset där jag sol- och vårat mig själv bakom huset, så länge, sen tidernas begynnelse. Och inte en tillstymmelse fanns till förlåtelse, där ordet inte var sagt fanns ingen förståelse. Ja, jag rider i natt, ingen solnedgång har varit vackrare än den i dag, ryggraden rakare och nu är jag ingen stackare. Vårdkasarna vid Minas Tirith har tänts, lyckan har äntligen vänts och nu kan vi börja om från början min vän. För vem tänder stjärnorna när jag är borta?

Vi kan ta vårt ansvar.

Ja, det finns inga ord för vad som pågår i världen, vad det är som skapar välfärden och vad som pågår hos oss som inte tycks kunna se klart att ekonomin som de säger styr faktiskt inte behöver vara så dyr och kosta så många liv som den gör. Så många barn har blivit fångade och fängslade i dess garn, några säljs som fet mans slav, andra svälter tills de tuppar av. Och vi sover vår blinda törnrosasömn, stucken av törnen de gav oss i skolan, det finns inget annat sätt att sköta systemet, inget annat sätt att lösa problemet med hur vi människor skulle kunna leva utan att lära oss tro på att så många måste dö för några andra få, som lever i överflöd på öde ö. Sömndruckna i vår skönhetssömn köper vi sen aktier på börsen, belönar oss för att vi törs, sen tror på resultatet, kammar hem kapitalet, slår vad och slår till igen. Och dödar några fler stackars barn som är utmattade av hungern och törsten. Är det här vad vi väljer att tro, är detta vår sanning att ekonomin är Gud, som lämnar de små, svaga och behövande utanför? Har vi blivit så stuckna och av alkohol druckna, indoktrinerade och passiviserade att vi inte ser att det är vi som bestämmer i vårt eget land? Vi kan ta vårt ansvar. Vill vi spela ett ekonomiskt rävspel som gör att så många människor dör varje dag? Att några få försörjer sig gott. Att människor som sliter och släpar i vardagen ändå aldrig finner lycka, glädje eller harmoni? Vi kan göra vad vi vill i vårt land. Vi kan föregå med gott exempel. Vi kan bestämma om vi vill att pengarna skall räcka till alla. Vi kan dela lika. Ekonomi är ingenting annat än några knapptryckningar på en skitig dator, några nollor mer hit och några mindre dit.. och ändå tror vi på denna skit! Grundlurad i tanken, igenmurade ögon på banken. Vi kan bestämma att dela lika, d.v.s att trycka lika på knapparna, att skriva lika på lapparna. Omöjligt säger de som hjärntvättats till att tro på skiten, barnsligt enkelt säger jag till eliten. Vi kan, vi vill! Vi bestämmer över vårt land.

Maktens ring.

Jag har rätt att vara i makt tillsammans med människor från den undre världen, från den övre världen, från ö-världen och välfärden. Jag har rätt att vara i makt tillsammans med den som jag har nära men då förändras min biologiska klocka och jag förvandlas från docka till man, fy skam, och jag ser plötsligt världen ut genom mitt högra öga medan min vänstra förblir tomt, tyst och livlöst. Och vad skulle då en ungmö som jag kunna göra, jo, jag kan taga mig en fager mö, att leva i balans någon annanstans och ingen kan mig störa, från att leva i denna gudomliga pakt för att bevara denna ursprungliga makt. Och utan maktens ring är jag föga rik i anden, jag som tog emot facklan som brann och bar den längs hela stranden. Är det celibat och singelskap som gäller för en syster i själen som jag? Spelar det överhuvudtaget någon roll då vi har släppt all kontroll och tar emot kärlek från alla människor? Jag är makten i mitt liv och jag drar till mig alla människor, alla situationer, konstellationer, subventioner och ordinationer . Jag drar till mig lycka, olycka, kärlek och hat, beroende på hur mycket jag renar och rensar under mitt tak. I mitt bo, mitt hem och min kropp, flaggan vajar fortfarande på bergets topp, maktens härlighet breder ut sig och vart jag än går, så är jag hemma just exakt precis här.

Så ser jag dig.

Jag har ingen kontroll i det som sker, jag tar bara emot kärleken som kommer i alla dess fulländade,fullständiga och formidabla former och formler. X och y upphöjt till 3, jag vill fortfarande vara med. Jag övar mig, tar över och tonar in mig på den allsmäktiga Alkemistens outtröttliga men oumbärliga arbete. Jag tar emot kärleken från mina vänner, från alla som ser mig, från ljuset i mörkret, från tillgången till dollarn och de skyhöga kronorna på börsen som jag sätter i segerkransen. Jag tar emot magnetismen, åtrån i hjärtat som gör mig så stark, som drar mig till dig. Magnetismen som gör att vi alla är ett och lever för samma sak under ljusets och jordens tak. Jag tar emot kärlek i denna stund, jag tar emot orden, jorden och horden av människor som ser mig som ljus, kraft och kärlek. Oemotståndligt söt, oslagbar och underbar för de stora massorna, bra betalad av de stora gigantiska kassorna. Älskad av skönlitteraturen, autografsignaturen, naturen & djuren, och muskulaturen! Jag tar emot ljus, kärlek och kraft, jag är sedd som en ljus kraft i alla människor i alla världar hos alla som riktar sina blickar åt mitt håll. Jag är kärlek och är stolt över det. Utkastad och bortkastad en gång men avkastningen har gett resultat, mina konton svämmar över av tillitens insiktsfulla tillgångar. Allting finns här för mig att ta del utav. Och när jag ser på dig så bländar du tillbaka, fastnar på linsen som fängslad av ljus, du strålar av lycka och kärlek, växer i omfång och ger till dig själv ditt livs allra största möjlighet att förverkliga ditt livs allra högsta syfte! Så ser jag dig.

Jag älskar mig som jag är.

Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar de vidsträckta skogarna, bergen, de snårträngda djunglerna, träden, jorden, sötman och rötterna. Sumpmarkerna, våtmarkerna, savannen, tundran, öknen och hettan. Jag älskar vätan, västan, snön, vårfloden, sjöarna, haven och regnet som faller. Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar känslorna, blockeringarna som brister, rädslorna, skammen och skulden. Ilskan när den exploderar, tårarna när kontrollen havererar. Orgasmerna: klitoris-helkropps och livmoderstappsorgasm. Hjärtats och själens orgasm. Jag älskar mig som jag är då eruptionen och explosionen uteblir, då rädslan segrar och får styra ett litet tag till. Jag älskar mig själv i kvinnans evolution även när allting stannar, står stilla, stelnar och du inte vill ha mig längre. Då du stänger ditt hjärta med armarna i kors framför, vilket egentligen borde vara brottsligt att stänga ute kärlek då det bjuds. Men, jag älskar mig som jag är, jag älskar min sexualitet som den är. Och det gör inte du. Du tyckte den kunde vare ett tåg som gick på räls eller en bil som man körde in i ett garage och som man fann på samma plats och startade på samma sätt dan där på. Med mig blir allting obegripligt och ogripbart, mig kan ingen få ett grepp om, inte ens jag har en susning eller förmåga att förutse mig själv men har förstått den oerhörda tjusning och kärlek som det innebär att vara jag. Med allt det andra runtomkring.

Lyckan.

Jag tonade in mig på lyckans djupa mästerliga vibration, skruvade upp volymen och lät den fylla mina sinnen. Jag hängav mig åt kroppens ljuvliga kapitulation.

Jag släppte fram lyckan som jag integrerat i mitt sanna jag som en bärande, bestående och beständig känsla. Lyckan som är min kreativa rättighet på jorden, lyckan som jag är tillåten att känna och vara i: varsom helst, när somhelst och tillsammans med vem somhelst.

Jag har rätt till lycka, jag har rätt till lycka. Jag har rätt till att känna lycka.
I vilken separation som helst. I vilken konstellation som helst. I alla diskussioner och i alla positioner.

Då smällde det. Rummet exploderade av känslor i rött när ditt försvar brast och gav vika för din undertryckta ilska och forsen kom farande utan fördämning när attacken på mig var ett faktum. Jag förstod och förlät men jag kände ändå skammen när du gav dig på mig som jag fick betala för att jag skulle kunna lysa i fullkomlig lycka.

Jag förstod varför du lade den på mig. Du såg min lycka, du kände min lycka och du såg mitt ljus. Men du såg inte handen som jag sträckte ut för att följa dig hem till ditt eget hus.

Jag känner den fortfarande, lyckans vibration, jag tonar in mig alltmer
på denna halsbrytande, banbrytande och internationellt kända opera-ton.

Vi är ovärderliga.

Se det fantastiska känslomässiga kärleksarbete som du gör genom att känna dig igenom allt sådant som är gammalt, utnött och kantstött. Sorgligt, skört och sårbart. Belöna dig själv och förstå att du är rik i i anden, oändlig i själen och ovärderlig för den nya tidens uppvaknande. Snart så kommer det svenska samhället och hela världen förstå vad du gör och förstå vad du gjort. Se dig själv som den heliga samtida profet som du är, se hur hela världen väntar på din sanning, se modet som gör att du är här, som gör att du har kommit ända hit. Se att du är ovärderlig. Forstätt att gå då vägen känns svår, då det känns som om det gamla motståndet återigen har slagit sina larviga lovar runt din hals och hindrar dig från att fritt dansa livets vals och från att släppa in den kärlek som du är väl värd att vältra dig i. Du är ingenting annat än kärlek, ljus och kraft. Målet är då jag kan se mig bada naken i min egen kärlek dygnet runt, då jag kan se mig utstråla kärlek från min källa i varje sekund och då jag ser min oerhörda och oemotståndliga kraft som har dragit mig ända hit. Du och jag är ovärderliga.

Havet upprör.

Mig går inte att stoppa in i ett fack för att förminska, förbruka eller ens att förstå när känslorna river och sliter i mina vindpinade segel så långt som skutan kan gå. Sjön är blå ibland och havet är i uppror då sirenerna lockar med frihet från sömnen och sensualismen bortom drömmen. Frihet från kapitalism och förening bortom dualism. Sirenerna lockar med evigt liv bakom löjets kiv, egots makt upprör men upphör då du och jag blir ett. Då jag äntligen tillåter mig att bli mätt från maten på faten och tillfredsställd från begären som lockar och pockar. Jag är tillfredsställd och jag är mätt, vad är det då som lockar på detta sätt?

Känslor.

Vad väcker en människa, en situation, en relation, eller en diskussion för känslor hos dig? Vad känner du för känsla i din kropp, när jag talar, trampar, stampar, smeker, leker eller bara andas i ditt öra, när du egentligen inte ville höra och kommer dig alldeles för nära? När jag väcker såret i dig så att blodet som droppar vill läka ut, så att sårskorpan som du skyddat dig med från ljusets uv-strålar kan få ett slut. Om du skall bara göra en sak i sommar låt det då bli detta, vig ditt liv åt läkning för kropp och själ, se en människa som vill dig väl. Se din högsta sanning, se universums läkande kraft, se makten hos dig själv så att du kan bli hel igen. Riv bort alla sårskorpor som skapar avstånd, separation och segregation, se att vi alla är ett, som titt och tätt väcker sanning och läkning i allt som känns, även solen som bränns har ett mål en mening och förklaring.

Det räcker till åt alla.

Jag kan inte gå med på diskussioner, konventioner eller ekvationer som handlar om ett system som bygger på begränsningar. Som handlar om en mänsklig inprogramering och en allmän felsägning eller feltolkning som säger att allt som finns inte får räcka till och att allt som är Gud, solen, själen och stjärnorna på något sätt inte skulle räcka till åt alla?
Jag kan inte gå med på att tränga mig in, igenom begränsningens futtiga, fattiga, torra, trånga synagoga för att försöka få plats i en struktur, i ett samhälle där jag inte tror på mig själv och min grupp som fullkomlig och obegränsad på alla plan.

Jag kan inte gå med på att bestämma mig för att de gamla värdesätten, de gamla väg-våg- och mät-måtten måste fortsätta att regera på våran jord, jag kan inte gå med på att tro på att om vi använder oss utav begränsningens kalla hårda pakt, så kommer vi så småningom att resa oss ut ur askan och erövra vår sanna makt.
Nej, jag tror att överflödet, segern och själen bor i hjärtat där begränsningen blir det första att falla då vi inser att det finns mat, mänsklighet och möjlighet för alla att leva i överflöd, där våra önskningar sker i samklang med naturen där vi alla får fullfölja och förverkliga vårt högsta syfte och vackraste dröm på denna planet.

Nej, jag kan inte gå ner, nej, jag kan inte se tillbaka till det system som en gång har varit, jag kan inte längre eller har egentligen aldrig kunnat acklimatisera mig eller ens med nöje tapetserat mig på väggen som redan är förutbestämd, fyrkantig och förnuftig. Jag tror på begåvningar, tillgångar, vackra dalgångar och djupa valvgångar. Rikedom och överflöd för alla.

Jag tror på själens suveräna skapelsekraft, själens obegränsade lyskraft i ett obegränsat, okontrollerat och strålande universum. Kan vi ens tänka oss det och skapa ett superskönt supergrönt samhälle utifrån det, där de fria valen finns kvar och respekten för dem, men där tillgången till hjärtats inneboende kreativitet och konstruktiva kärlek finns tillgängligt i varje gatukök och gathörn, så att inte ens den mest utsatta, udda och utstötta hörnsten, stöttesten eller gatsten inte skall kunna missa att ta emot vårt strålande kärleksbudskap som ekar genom illusionens osynliga väggar som talar om universum som en begränsad och bristfällig synkronicitet.

Hemma.

Jag håller mitt huvud högt ovanför vattenytan precis som visionen om mitt hem, mitt liv och min väg. Alla delarna av mig blir tillgodosedda, tillredda och beredda att ta fart, expandera, manifestera och avancera in i en ny tid, en ny era, ett nytt kapitel.
En gyllene epok, där allt som är jag visas upp för mänskligheten, som älskas av mänskligheten för nu kan de se min sanning, nu kan de se min storhet, nu kan de känna igen mina ord men herregud vilken tid det tog att komma hit, hem till Sirius i hjärtat där jag en gång dog.

Hem tillbaka hit på riktigt i lotushjärtat med alla bladen öppna sugandes på den sanna sötmans honung vit len och mjuk som bommul, sinnlig som siden och satin. Hemtamt, hemvant som den sanna sökande turisten som alltid längtade hem men som aldrig, aldrig lämnade öknen för den vita lögnen om att någonting annat än hemmet i hjärtat kunde skänka en fullständig frihet från törsten i själen.

Nu är jag här hemma med visionens gnistrande vingslag framför mina ögon högt upp i själen, jag tror på dig, jag tror på mig, jag tror på våra samlade sinnen som kan rena och rensa våra kroppar från det som är förgängligt och är det så att vi vill leva längre, tillräckligt länge för att sluta att åldras så finns där en osynlig sucess som kan lossa på den tungans begränsande och beklämmande sekretess.

Jag kom hem, jag kom hem till slut, till sist, och hemmet i hjärtat, själen är min nya hemvist och min lyckoslant singlar så ljuvligt i luften där pukor, trumpeter, cymbaler och fanfarer, förebådar vårens och våra själars gemensamma ankomst till livet på jorden.





I