Är det kränkande för dig?

Är det kränkande för dig om jag tar emot dig och din familj på Arlanda, berättar för dig och din familj om vilka vi är som bor här och vad vi tror på? Om vad som är viktigt för oss, vad vi är stolta över och om våra fantastiska söner och döttrar som är fria att välja vem de vill leva och älska med? Är det förnedrande för dig att jag ber dig att respektera din dotter för nu när hon kommer att bo i det nya landet är hon fri, fri att välja sin make, pojkvän, sina skolor och arbeten. Hon är fri att tänka och tycka vad hon vill och vi vill helst att du skall respektera henne för det, hon kommer i sin tur att respektera dig för att du har lagt bakom dig de gamla seder och bruk som vi kallar för förtryck här. Är det okey för dig att när vi ger dig frihet, möjlighet till arbete, socialt skyddsnät, skola, vård och omsorg att vi också ställer samma krav som vi gör på oss själva som är födda här? Är det fel att både ge rättigheter och skyldigheter? Kommer du att göra motstånd mot mig om jag vill att dina söner skall lära sig att respektera kvinnan i alla hennes fria former så att de också skall få möjlighet att gifta sig av kärlek? Kommer du att förstå mig när jag förklarar för dig att det är något som är viktigt för oss och att det är något som vi är väldigt stolta över: den kvinnliga frigörelsen, respekten för den feminina sexualiteten? Och att vi önskar att dina döttrar skall få ta del av den och lära känna sin kropp, att de också skall få en möjlighet att njuta utav sig själva, simma, yoga, dansa och älska? Skulle du kunna förstå att jag vill dig väl, att jag respekterar din tro och religion men inte samtycker till de gamla kulturella sedvänjor som finns där du kommer ifrån, att jag vill bevara det som är vackert, sunt och sant för mig? Jag skulle vilja prata med dig, bjuda hem dig, skratta och gråta med dig, lära känna dig och lyssna till dina historier, men de kulturella skillnaderna som tystas ned i dag är alltför stora, det skapas segregation av att jag inte ställer krav, är tydlig med mina önskemål och drar gränser. Gör jag det så kan jag släppa in dig på riktigt och bjuda på den som är jag. Den nya människan som du har kommit hem till och de nya värderingar som jag tycker att du får försöka lära dig att respektera. Så skall jag göra mitt allra bästa för att respektera dig, din religion och din familj. Jag tror att du skulle kunna förstå mig och klara det här galant om jag följde dig och din familj den första svåra tiden av invänjning i allt det nya. Följde dig, din fru och dina barn som en kontaktperson som kunde förklara, översätta, visa och vara en länk mellan alla olika instanser som du kommer i kontakt med. Men frågan är om mitt eget folk skulle kunna se att en ordentligt genomförd integration är någonting som är helt motsatsen till rasism?

Maitreya.

Aldrig har jag varit så rädd att jag skakar av skälvningar inombords, rädd för mitt eget skapande, rädd för att vara i trösten och för att vara den enda rösten. Vi är en minst en miljon söner och döttrar nu och vad gör det om en sökare finner dig för att du brinner i bröstet? Det är det vackraste nu som kommer fram, som föds i kramp, vånda och rädsla. Att födas har aldrig varit din starka sida. Till och med rädslan är kärlek och lämnar kroppen när den luckras upp av Neptunus drömlika illusion och fantasifulla farvatten. Du håller tonen och du lämnar inte tronen för en sekund när du låter dig letas efter av andra själar och ledas av den enda sanna Gurun och Guden. Maitreya.  

Jag är i friheten.

Jag är i friheten att skapa i mitt eget land. Här är jag först och störst, en outsläcklig törst och önskan om att brinna större, starkare och skapa oreda, en mer färgsprakande brand i orange och violett för alla utleda. Jag kliver ytterligare ett steg uppåt i trappan, knyter nya vänskapsband och drar kappan närmare kroppen och myser med månen. Min mamma har varit här hela tiden, hon har inte lämnat mig, det var jag som slutade amma och lyssna på henne i vinden. Det var jag som slutade tillbe min själ, slutade att lysa och leda min egen sexualitet. Jag kan ändra riktning och jag kan vara väl bemött men jag kan inte ta tillbaka den kreativa explosion av energi som redan har fötts, de eroderade mönster av evolutionens och revolutionens känslor som står för dörren. Jag säger välkommen in i vänlighetens varma och vänskapliga vibration. Som är någonting helt annat än en vass och vriden vetenskaplig tradition.  

Hon är född fri.

Om det finns något som alla vet, som egentligen inte är någon hemlighet skall jag ändå fortsätta tiga, vara tyst och inte säga ett knyst? Utan att belysa problemet kan jag inte göra någonting åt saken och under de dyrbara kläderna är kejsaren väldigt naken. Han skyddar sig mot skuld och skam för vem vill väl komma fram och vara den nya tidens väktare som väcker frågor som kräver engagemang. Nej, vi lämnar allt tills det faller, jag kan inte få nog av Husby kravaller och vill inte tala högt om hur jag integrerar och inspirerar en främling så att rättighet och skyldighet kan ljuda lika enligt lagen. Jag kan inte tala om för en främling att jag vill att han skall respektera mig, sin egen kvinna och sin dotter när de kommer till mitt land. För jag har dömt ut mig själv som rasist eller fascist, allting är så himla trist, och risken finns att jag samlar i hop alla som kommer till mitt land och skapar ett nytt Auschwitz. För precis så djävla hatisk, manisk och kaotisk är jag. Jag kan inte lära ut mitt sätt att respektera kvinnan eller barnen på för jag är redan brottsling i mitt eget land, förmodligen har jag onda avsikter och går i SD:s ledband. Jag kanske blir avskydd, baktalad och bespottad. Ja, hur gick det nu med tysthetslöftet, jag skjuter vilt med pennhölstret som jag har vid höften: Jag har rätt att älska med vem jag vill, gifta mig med vem jag vill och gå genom parken i förorten på natten. Jag har rätt att se min dotter respekteras av gängen och i skolan, jag har rätt att låta henne ta del av den värdefullaste skatten: Hon är född fri.

Det finns ett land för mig.

Det finns ett hav, en stad och ett land för mig. Det finns en strand av guld och sand där vinden viskar mitt namn och strör de gyllene kornen som skingras, får mig att föryngras och se att du fortfarande är med mig.  Det finns ett hav, en stad och ett land för mig. Även då jag vägras kontakt och inte känner månen och modern i vinden. Då jag fäller tårar av sorg även fast jag förstår att du är kvar. Det finns ett hav, en stad och ett land för mig.

Jag ser mig själv.

Jag ser mig själv som väldiga varma vågor som kramas av sand, jag ser mig själv som ljusets systrar och bröder gör på tu man hand. Jag ser mig i min tid i vildhet, vilsenhet, bitterhet och förtvivlan. Längtans lustar som försvann i en karavan i dimbanken över stad och land. Jag släpper taget om mig själv och ser mig som jag är nu, accepterar rädslan som inte vill ge med sig. Jag kan inte krampaktigt hålla kvar någonting som inte vill vara här. Jag har försökt förtränga mig själv och mitt ljus. Jag ser mig nu genom dimridån framför sanningens  hus.

Tomas Eriksson 1640 och N.N.

Erik Tomasson och Tomas Eriksson, Tomas Olofsson och Olof Tomasson, söner, bröder och bönder med bondens längtan, som stred sida vid sida i mörkret med vintern, vinden och kylan. För närheten, nära och kära i Norsjö hemman, Västerbottens län för flera hundra år sedan. Innan tiden då traktorn, radion och plogen fanns, då jag var någon annanstans och dansen på logen vanns med en midsommarkrans. Jag undrar om Tomas Eriksson min anfader har någonting att säga till mig som en röst från det förflutna, jag undrar vem hon var den där okända anmodern som titulerades med N.N.? Fick han någonsin göra sin röst hörd och fick hon någonsin uppfylla sin dröm? Jag vet inte vem du var eller vem du älskade, vad jag vet är att du arbetade hårt, gifte dig ung och fick många barn. Och att ett av alla dina barnbarnsbarns barnbarns barn är jag och min son, kan du känna min hälsning och hyllning till dig genom tiden och evigheten, fast du är långt härifrån?

Jag skulle kunna se dig.

Jag skulle kunna se dig. Jag skulle kunna ha dig. Vi skulle kunna leda oss tillsammans genom slummen, slaggen, daggen och dimman. Genom de ekande tomrummen i slottets torn och den kaotiska timman och tiden på jorden. Jag skulle kunna se dig. Jag skulle kunna ha dig. Jag skulle kunna älska dig bortom kontrollen, som en utslagen blomma i sårbarheten med ståndare och pistill. Jag skulle kunna älska dig, krama dig hårt och vara tätt intill. Vi skulle kunna ha den här världen tillsammans, leda oss genom de efterlängtade och efterlevandes ättlingar av rätt, sanning, lögn eller fel. Vi skulle kunna ha den här dagen tillsammans, jag skulle kunna komma först, vara störst och ändå släcka min törst tillsammans med dig, vid ditt bröst. Jag skulle kunna se dig. Jag skulle kunna ha dig.

I have a dream.

Jag förstår inte varför det är så förbjudet och tabu att diskutera invandringspolitiken? Under det här gångna året så har jag pratat med massor utav människor som har hållit med mig, de har också berättat att överallt ute i stugorna så finns det människor som tycker att vi har misslyckats med den svenska integrationspolitiken. Överallt i landet så finns det människor som är arga, upprörda och oroliga för hur det kommer att gå, vi har sett upplopp i förorterna, misshandel, våld och förtryck. Vi förstår att det kommer närmare, vi pratar alltmer med varandra men sällan öppet, klart och tydligt. Vi är rädda att stå för vad vi tycker, vi är rädda för att våga sticka ut, vi är rädda för vad de andra kan tänka om oss, men mest rädda är vi nog för att vår egen grupp skall tycka att vi är rasister. Någon som tror att andra människor från andra kulturer är svaga och sämre än oss själva på något sätt. Vi svenskar är för gulliga, vår största rädsla är att någon i min egen grupp skall tro att jag inte älskar min granne, så långt har Martin Luthers och Lennons budskap kommit. Och det är bra!
Men nu kommer ett till, om jag verkligen skall älska mitt barn, min granne eller mig själv på riktigt och fullt ut, så handlar det väl också om att jag skall ta hand om och se till alla delarna av mig själv?
Om några i min familj, (samhället), far illa, av arbetslöshet, utanförskap, överfall, våld eller förtryck, så skall jag väl ta ansvar och göra det som jag kan och det som faktiskt krävs av mig i sann kärlek? Skall jag bara stå och se på då ungdomar inte får något jobb, då män från främmande kulturer gifter bort sina döttrar som är 16 eller 18 år till gamla gubbar? Ja, det sker här, på platsen där jag bor! I Sverige.

Skall jag stå och se på då döttrar från andra kulturer inte får ha något rättighet överhuvudtaget över den egna kroppen eller sexualiteten? Skall jag bidra till att månggifte återinförs i Sverige? Är det rätt att gamla svenska snuskgubbar åker i väg till Thailand, gifter sig med unga Thailändskor, tar de med sig hem och förtrycker dem? Skall jag bara acceptera att jag måste vara rädd för mitt liv och för att bli våldtagen då jag går hem på natten i Stockholmsförorten? Är det ok att skolflickorna kalls för horor av de stökiga förortsungdomarna? Skall jag acceptera allt detta för att jag är rädd för att kallas rasist? Skall jag acceptera detta för att jag är rädd för att kallas feminist? Nej, vet ni vad! Jag älskar alla människor med hela mitt hjärta och jag försöker ta ansvar för hela mig själv och därmed för hela min familj, jag är inte rädd för att kallas rasist eller för delen feminist. Jag tycker att vi alla skall ta vårt ansvar och diskutera invandringspolitiken nu, men inte för att vi är rasister utan för att vi verkligen älskar alla människor och för att vi vill ha en säker, trygg och kärleksfull uppväxt för alla nu. För svarta, vita, röda, gula, tjocka, feta, smala, fula och vackra människor.    

Jag vill leva.

Fan! Jag vill leva! Jag vill föra, förföra och låta mig förföras i den sanna sinnliga sexualiteten. Nu är det min tur att utforska integriteten, informera allmänheten och aktivera maskuliniteten hos mängder av musor, människor och "men in black". Fan, jag vill leva och leda, det här är bara så djävla för djävla roligt! Det är ju tämligen troligt att jag har hållit mig vid liv och gått med jättars kliv bara för att ta mig fram till denna sjätte dagen då det sjunde inseglet av sanning och konsekvens, orsak och verkan, rättvisa skipas och kärlek visas på naken scen, hörs på bärbar universell radio som en siren, och människorna når de första ljusklara, optimala, strålande mentala mandala-kontakterna.
Fan! Jag vill leva, detta överträffar ju allting som jag tidigare har vågat drömma om, allt som jag tidigare har vågat drömma om, detta överträffar drömmen. Livet överträffar drömmen!

Jag är i mötet med den sanna mannen nu.

Jag är i mötet med den sanna mannen nu, den som ser saker som de är och lyssnar till sitt eget hjärta och sina sanna sexuella känslor utan besvär. Den som blomstrar och inte konstrar, som låter mig flyga och behålla min åtråvärda kontakt och kontrakt med månen som speglar mig på pricken, så lik mig som bär. Som låter mig skifta i färg och nyans, tona in mig med stämgaffelln i min högsta ton och skina i mitt sensuella snäckskal. Som låter mig lysa och ledsaga min egna storslagna och sanslösa Gudfruktiga mumsbit in i den naturliga sinnligheten. Som älskar mig bortom saknaden, trånaden och bortom kriget som pågått så länge mellan könen, längre än vad Sirenerna själva och Odysseus kan dra sig till minnes. Någon man som är stor nog att inse sin fulla potential och kapacitet att älska bortom och bakom alla tänkbara skiljelinjer, osynliga väggar och kontrollerade former.

Jag är medskapare.

Jag är medskapare till mitt eget liv, min egen fotbollsplan och till min egen hellyllearena med atmosfären öppen och närvarande av Sirius segerljus som ljuder som en ångloksvissla som skär genom luften och väcker allt levande. För bekräftelsen är här, berättelsen är här och honom jag håller så när och kär har äntligen börjat att ge sig till känna, brusa, busa, bocka och niga. Genom tid och rum, alltid genom tid och rum och jag har fortfarande inte vett och etikett nog att tiga, vara dum och stum. Nej, jag har kanaliserat ut allting och ännu mer ändå som inte skall vara här, min fader, min skapare och jag är lika som bär. En tomhylsa släpptes från bältet och rånaren rymde fältet när han såg att ljus kan vara, bäras och ägas av ljus, rent ljus. Vart skall du gå nu och vad skall du göra åt insikten att allting, precis allting finns inom dig själv och innanför ditt egna universum? Vad kan du göra nu annat än att vara acceptansen av ledarskapet som solar sig i glansen så sockersöt som du är, gnistrar och sprakar som självaste Brigitte Bardot på månskenspromenaden.

Bara för mig.

Jag är i trösten nu, jag är i mötet med mannen, mannen som jag skrev om, mannen som tilltalar mig, som ser mig, som ger mig: glädjen att vara annorlunda än den kvinna som han är van vid eller som samhället har format till den som hon är utan att själv veta om det. Eller att söka rösten och trösten inom sig själv och inte utav någon annan. Jag sökte fortfarande efter tröst vid moderns eller broderns bröst utan att veta, att det fanns i min egen röst, i mitt bara bröst. Bara för mig, bara för mig, bara för mig.

Jag vill vara med någon annan.

Jag vill vara i talbarheten med någon annan, jag vill vara med någon annan i Finnforsfallet av ord, musik, grammatik och förlösande dramaturgi. Jag vill vara med någon annan då det blixtar av sorg, vrede och uppdämd skapar förmåga, då det dundrar av demoner som faller, då kaskader av färg kastar på ljus på väggen, vägen, och de andra bedömer vad har gjort. Jag vill vara högst, störst och mest tillsammans med någon som är precis som jag, någon som har fastnat i bedömningen som om det vore en ond varelse i en elak skog full av vassa tallar, när det egentlig är ett snällt, varmt och välkomnande Mumintroll som bjuder på te under busken. Att vara bedömd är ingen ond handling, Jag har fortfarande kvar makten och kramen hos mig själv.
Men jag vill vara med någon i denna forsande flod av att vara eller att icke vara, jag har talbarheten och de onda tallarna har förvandlats till goda i etern. Jag har kvar lyckan som en sann smed, att leva för att lära och att leda min här in i denna ljusets sfär.
Men jag vill vara med någon annan när löven faller, blommorna vissnar, folket tisslar och tasslar. Jag vill vara med någon annan i skrivandets, varandets och skapandets ädlaste konstform.

Jag kan ha dig, jag kan äga dig.

Jag kan ha tillståndet av att "må-bra", jag kan ha tillståndet att vara eftersökt, eftertraktad av miljoner läsare och knapptryckningar på Internet, jag är inte längre förföljd med risk för att ta mitt eget liv eller för att få en annan man, människa eller hund att ta sitt liv. Jag är inte risken att förlöjligas, förminskas, hånas eller för att trånas efter av karlarna som bara vill ta av mina trosor inför miljontals systrar och bröder på tv-apparaterna världen över. Så släpper jag mitt motstånd.

Jag kan ha tillståndet av att: "må-bra", att spegla störst utan att vara dryg och blyg, fri från oviljan att leda människor, då det fria valet och den fria viljan fördes bort i dammet under hovar och vapenhot i Samarkand. Jag kan välja att vara fri från skulden som jag kände mig skyldig att bära och nära.

Jag kan välja att ha och att äga:  "Jag-mår-bra-", jag är inte tokig som tror att jag kan "må- bra", att jag kan vara där högst under din himmel var dag, stråla och lysa. Skulden kan betalas just precis på detta sätt, att synas. Jag var en dåre som trodde att jag kunde betala min skuld med lidande. Jag kan ha dig. Jag kan äga dig: mitt "må-bra"-tillstånd. Så kräver jag min framgång.  

Jag är satt på den här jorden.

Jag är satt på den här jorden för att få sanningen
att komma fram,  

jag är satt på jorden för att få skammen att falna.

Jag är satt på den här jorden för att bli omtalad

och för att få skulden och gulden att svalna.

Jag är satt på den här jorden för att bli bedömd, 

motsatsen till att vara gömd och glömd. 

Jag har satts här för att bli baktalad,

för att använda mig av min rätt att tala.

Så när du känner dig omtalad, baktalad
och bedömd,
hylla detta för nu är du på väg att bli berömd.  

Vi är redan på insidan.

In skall vi en efter en, vi söker oss till skolor, arbetsplatser, vårdinrättningar och arbetsförmedlingar. Vi vet att samhället måste förändras inifrån och det är precis det som vi gör just nu, här och nu, inom oss själva. Vi släpper in oss i helheten, vi känner oss älskade i tillhörigheten, i gruppen, i samhället. Vi känner att vår sanning och vårt ljus vill höras och förföra de gamla maktstrukturer som hanar på höga hästar eller magistrar med stränga smilband har smitt. Vi tänder ett ljus tillsammans och ber för vår delaktighet, vi ber och önskar oss in i riksdagen, in i kärleksbankerna när urkundsförfalskarna har fått frälsning, in i skolan så att vi kan se och ge vår kärlek till alla ljus som sitter där.

Vi ber för våra hjärtan, för att våra medsystrars och bröders hjärtan skall öppnas och släppa in oss som otåligt står på utsidan och vill in. För att förändra landet till en vackrare plats att leva i, där människorna är lika mycket värda och alla får lära sig att älska sig själva och lyssna till den inre rösten. Och skapa ett liv direkt från hjärtat. Tänk när vi får höra riksdagsmannen och banktjänstemannen säga: "Jag är här för att ta ned himmelriket på jorden". Nu önskar vi och längtar oss in, allra längst in, till insidan av maktstrukturen.

Jag är blomman.

Jag är blomman,
jag växer
och njuter av livet.

Jag är den glänsande kvinnan i guld,
som slingrar sig runt sanningens svärd.

Jag har tagit bladguldet från munnen,
smält det i den högsta värmen
och versionen av mig själv.
För att åtnjuta den vackraste kompositionen.

Jag har längtat mig in i synlighetens
sensationella smak.
Jag har larvat mig fram och tillbaka
länge nu på denna ofruktbara mark.

Jag har slutit en pakt,
jag ömsar skinn,
allt som stjärnorna säger
står i min makt.

Jag är blomman,
jag växer
och njuter av livet.

Ljusår från att ha varit bortglömd.

Jag har varit otillgänglig för allmänheten så lång tid tillbaka som jag kan minnas, jag har varit försvunnen, gått upp i rök och gömt mig i snåriga skogar och  mörka gränder. Jag har letat efter mig själv, efter dig och efter mitt uppdrag och andliga uppvaknande. Jag har dömt mig själv så hårt för att jag ledde er fel den där gången, att jag ledde er till slutet när det egentligen skulle bli början. Det skulle bli alfa och omega för världen men det blev er egen undergång och slutet på färden. Jag har vilat från berömmelse så länge nu, jag har vilat från att velat dra i väg med er ännu en gång, för jag måste vara säker på att ni bara lyder er själva först och främst, jag måste vara säker på att ni endast gör och för fram det er egen själ har bestämt.

För jag kan inte gömma mig ännu en gång, jag kan inte längre hålla tillbaka denna vackra fågelsång som sjunger i mitt öra, för tiden är inne att förstöra de gamla invanda falska mönster av trygghet som ni kan se alltjämt utanför era inglasade fönster. Tjäna er själ för allt vad ni är värd, böj er för ingenting annat än att förtjäna kärlek på er färd. Ni är de som har kommit till jorden för att visa mig er storhet och er egen stjärnglans, nu drar vi ut i det ursprungliga och slutgiltiga kriget med kärlekens lans. Som handlar om frigörelsen, förstörelsen och förgörelsen av det gamla mönstret, det urbota tråkiga och dumstridiga monstret.

Gör sånt som ni inte vågar, gör sånt som ni har någonting emot, förändra världen till ett hett, heligt och älskande kärleksklot. Se sanningen som den är, lär er allt om framgången, motgången, frälsningen och hjärtat som ni när. Ge inte upp för ni är störst, var i modet och slit er från er förtryckta syskons bröst. Gör allt vad ni har drömt om och gör det nu, så lyser och lystrar ni till ungdomlighetens källa och skattkammare, som skimrande skiner i själen på var och en av oss som bor här. Ljusår från att ha varit bortglömd.

Jag älskar min process.

Jag älskar min process och jag älskar mig, jag har badat naken med mig själv, Hades och Zeus ljus i underjorden. Jag har mött demoner och demonstrationer av extra terrestrial. Jag har haft miljoner av beundrare och betraktare, jag har insett min del av den Gudomliga evolutionen.

Jag tackar dig som lämnar mig och jag tackar mig som lämnar dig, för nu kan jag öppet, naket och härligt hänge mig till att älska hela mig själv igen för jag har ingenting som fattas mig tvärtom, jag sitter här i sanslöst uppvaknande och inser att jag fortfarande är nio år med det ursprungliga såret öppet, värkande och närvarande. Var gång missmodet infinner sig så trycker sanningen på och älskar mig bortom kontrollen och katastrofen vill ännu en gång ge sig till känna och växa, värka fram, tills tsunamin, jordbävningen eller vulkanens utbrott är ett faktum och ingenting kan hålla tillbaka tårarna eller mängden av förbittring och försurning som har förgiftat mina vener, mitt blodomlopp och min fysiska kropp. Mitt solar plexus och mitt sanna solsystem.

Jag älskar fördämningen när den brister eller blockerar, jag älskar min process som är livet, min underbara vackra, vakna och nakna solskens sucess.

Hem.

Jag överlever i ljuset, jag är anpassningsbar till över en biljon 13 triljoner ljusår och stjärngalaxer bort. Jag kan kommunicera direkt och via själens sjungande symfoniorkester, ledsagande ljuvliga toner som alltid står på spel med alla skalor, frekvenser, kanaler och utomjordiska not- och rotsystem. Ur och skur, dur och moll. 

Stjärnskepp som navigerar och vibrerar under natthimlen i Vintergatans vänliga välkomnande, till drömmen och visionen som du höll så hårt och tätt intill, när du föddes i det levande och lekande i livet.  

Till den enda rena och klara tonen som säger att du är framme. Visionen, violinen och de andra instrumenten, alla har de en systematisk, matematisk och synkronistisk inställning till alltet. Sammanfattningen är att alla alltid vill ta med dig med hem. Alla vill alltid ditt bästa.


Charliee Lek 2013

Frihetens sötma.

Jag känner sötman
av att vara fri från krig,
fri från krig mellan mannen
och kvinnan.
Befriad från medberoendet
till trossatser
som ligger utanför
min "garden of delight."

Fri från respektlöshet, osanning
och från förlegade,
förutfattade förnimmelser.
Runtomkring min atmosfär.

Alla tillstånd finns inom mig själv
men jag var tvungen att projicera,
att söka utanför mig själv först.

För att ge mig själv rätten
till evig ungdom och evigt liv.
Rätten att vara störst,
mest och högst älskad, av alla.