tisdag 11 december 2012

Ave Maria.



Du ger mig färger, grön, röd, guld och vit, du ger mig former, sötmans utsökta och smäckra utsmyckning av leran, den lena och levande, den som du är bärare och lärare utav. Den uråldriga och förhistoriska. Kopplingen till modern och jorden. Ja, jag vill modellera och fullända den feminina formen, jag vill uttrycka bilder, jag vill fotografera och trollbinda tiden, frysa energin i en vacker symbolisk frälsning av världen. Men orden som jag bär på är värd hela färden, för jag skall karva, snida, snickra och skära skoningslöst genom tid och rum, för att inte verka dum. Jag skall bevisa och bevittna för världen att än så länge så är jag inte stum, jag har orden till ära, och oket jag orkar att bära, är min benådade bearbetning att skära i silver tråden genom tid och rum.          Karva, kavla, kasta och stänka kaos och kärlek på papperet i rätt följd, alltid i rätt ordning så att själen blir nöjd och förhöjd i den rättvisa och obligatoriska ordningen av skönhet, sanning och intelligens. Blänka utan att tänka, dränka det som är dött och förgånget, inga bilder, färger eller former, i stället formler i en bokstavsmakt som skapar en synkronistisk pakt, nästan militäriskt och diktatoriskt, konspiratoriskt, aldrig avvikande utan en ansats till att väcka en tanke, en insikt eller en förståelse. Jag skär i kopparn genom tid och rum. 

Mitt hantverk är att skapa förståelse, precis som ditt, du skapar skönhet i leran mellan fingrar så självklara och sköra och jag med mina katastrofala toner i ur, dur, skur och moll, jag skriver från sinnet och minnet fastän jag nästan inte alls har någon koll. Jag sorterar, komposterar, dirigerar och attraherar, ja, jag drar till mig de ord som smyckar mina visor, de som utsökt smeker min själ och visar sitt sanna ansikte så att inte du och jag kan smita undan de cykler på jorden som snart kommer till ett avslut. För nu skall vi visa dem att tiden är inne, att slöjan har fallit för att visa sitt sanna sinne, sitt vackra bladguld skuret i sirliga sensuella mönster, i denna domedagens sista timme.

O mamma, du var lösningen på alla problem och om jag inte är sedd eller ledd av dig, om inte du samtalar eller samtycker och om inte du bekräftar mig eller ger mig beröm, då klarar jag mig inte. Men snälla mamma hur gick det till när du förlorade förståelsen för ditt bortglömda barn. Vad händer egentligen om inte du förstår mig?
Jag är ett med dig Hosianna, visa dig för mig i leran, brösten, vulvan. Jag är ett med dig moder, jag är din bekräftelse, jag är ditt beröm, din beröring och belöning. Jag är det eviga samtalet med dig mellan tid och rum. Jag skär i luften skarpt med den vassa eggen på pennkniven som smärtar i såret som läker i mitt inre, fast det känns som jag strör på salt, och som svärtar ned papperet där allt som jag skapar är svarta enkla konstruerade och kombinerade symboler i det urnordiska och utomjordiska svenska språket.

För trots stelheten och maktlösheten av begränsade bokstävers kombinationer, ser jag konstellationer i ljuset som ger samhörighet mellan orden, samstämdhet och samklang i den ljuvliga kompositionen. 
Jag hyllar min Moder, Ave Maria, du gav mig bara det som vi kom överens om, intet mer, intet mindre. Du höll ditt löfte, och så kunde jag fylla mitt liv med det som skulle komma till mig. Tack Mamma för att du höll mig under dina vingars beskydd, även om jag inte kunde se det då. Amen.

Prestationshysteri.

Prestationshysteri. 

”Vi måste göra någonting åt den prestationshysteri som fortfarande finns och som härjar vilt runtomkring oss i både samhälle och skola. Vi har alla rätt till den inre rösten och till vår egen inre berömda biologiska klocka, vi har rätt till vår egen biologiska rytm som vi är ensamma om att ha, och det är upp till oss att finna dess rymd och följa dess flöde till källan av kreativt skapande. Vi är alla unika och skapar på olika sätt, en del syns bättre för blinda, och vi bedömer oss själva i siffror och bokstäver. Om och om igen blir inte den som har skänkt mest ljus till historien sedd, och hela världen är fortfarande urdum och vilseledd. Skrattar åt den som till ytan vinner men tiger ihjäl den som har ett vibrerande sinne. 

Vi måste göra någonting åt utseendefixeringen som fixar och trixar oss alla allt längre bort från oss själva, vi lär oss i tonåren att vi inte duger och att den vackra personen som möter oss i spegeln ljuger, och säger att jag är ful. 
Ja, världen är upp och nervänd men jag är trött på att ensam bära oket av min intelligens, att inte kunna dirigera och debattera om det som verkligen ges. 
Återigen är det då bara jag som ser, att de vackraste och största utav oss faktiskt vinner hela tiden fast vi inte ler. Vi som är i hjärtat, ljuset och obönhörligt kämpar för att släppa in mer kärlek och för att expandera i intelligens, ljus och kraft.” 

Ja, jag blev lite arg idag när jag tänkte på hur mycket prestationen förstör det för många, hur vårt samhälle faktiskt bara passar en viss typ av människor, även om det börjar röra på sig och förändras. Det finns en sort, (min sort tror jag), som inte presterar på befallning utan som helt enkelt snällt måste vänta in sitt skapande och sitt uttryck. O boy vad jag passade in i skolan! O boy vad jag blir hyllad för allt jag gör, (fastän det är fler och fler som ser och erkänner vad jag gör). Vad jag kan bli trött ibland på att se det inga andra ser! Det kan vara tämligen ensamt, i skolan var det ensamt, de flesta av mina vänner som såg med öppna ögon hur sjukt och förljuget ett samhälle verkligen är i grunden, blev sjuka eller började knarka till slut. När några personer i klassen blir tjuvar och andra poliser, några blir värdefulla och andra värdelösa, jag menar, alla behövs men måste vi leka just den leken? Kan vi inte göra något tillsammans där inte någon förlorar? Varför har vi bestämt att några måste förlora? Och varför är det i sådana fall de som tycks prestera mindre? Som får mindre siffror eller bokstäver i sitt betyg. Detta är en uråldrig och urdum lek som inte ens är någon lek, den är ju inte rolig! 

Varför kan vi inte bara bestämma oss för att alla skall få vara med? Ingen förlorare, ingen vinnare, ingen av oss som är bättre av den ena eller av den andra anledningen, där vi alla uppskattas för vilka vi är och där förståelsen hur unika vi är och hur vi ger och tillför till gruppen på olika sätt, som pusselbitar, alla lika viktiga annars blir ju aldrig pusslet klart! Alla skall med. Varför kan vi inte bara bestämma oss för att börja leka den leken i stället, där alla i klassrummet hjälper varandra, lär sig att se varandra, där de som har insikter får berätta för de andra hur de egentligen ser på ljus och saker och ting. Där vi delar med varandra, på riktigt. Och försöker förstå, där vi förhöjer förståelsen för varandra. Där vi kan ge varandra det ultimata kunskapsflödet sett ur olika, unika och berikande ögon, från alla kulturer, religioner och regioner. Vi måste förändra skolan nu, våra barn är värda att vi ser dem, att vi tar till vara deras inneboende kunskaper, insikter och röster. Våra barn är värda att behålla den höga löftesrika kommunikation med själen som de föds med, de är konstnärer, uppfinnare, stigfinnare, musiker, forskare och nobel fredspristagare, HELA BUNTEN! Vi får en hel massa pris att dela ut när alla skall med, för vem kan säga vem som gör mest för mänskligheten, det finns så många skilda synsätt och var pusselbit är lika speciell i det gigantiska ljuspusslet som Gud har gett oss för att synliggöra våra möjligheter som mänsklig ras. 

måndag 3 december 2012

Till intet gjord.

Till intet gjord, var vad du gjorde mig till, utan ett ord, begraven ovan jord. Till intet gjord, var det som de andra gjorde mig till, utan att lyssna och lägga vikt vid mina ord, urskiljd och särskild från renarnas hjord, begraven men fortfarande ovan jord. Även luften i lungorna dog och drog sina sista syrefattiga suckar. För vem kan ta ton när man är till intet gjord, när ingen lyssnar, ingen lär av sanningen som kommer så nära, sanningen som jag själv har fått bära, som en stolt skadeskjuten ungtjur i renarnas hjord, begråten, men fortfarande ovan jord.

Till intet gjord, nu är du bara ett utav andra ord, för när jag har konstaterat och konfirmerat sanningen så är du förlåten och jag accepterar mitt eget uppvaknande ut ur bråten, fortfarande med båda fötterna ovan jord. Och syrets sötma sätter igång sockerbubblorna som fylls och fyller ut de lungor som föryngringen beslutat sig för att restaurera, reparera och älska som om ingenting annat mer viktigt någonsin finns att prestera.