lördag 24 september 2011

August Strinberg.

Hej! Jag har fått vara med om så fantastiskt många häftiga upplevelser som medium och jag tänkte att några av dessa måste jag ju bara dela med mig av. Som mötet med August Strindberg. När jag satt på Isis kammare som låg i Drottninggatsbacken för några år sedan kunde jag ofta se August Strindberg för mitt inre, det var precis i början av öppnandet och genombrottet för min mediala kanal så det tog ett tag innan jag lyckades med att kanalisera och lyssna på vad han hade att säga.
"Skriv sade han med myndig röst, skriv!"

Och jag som precis då hade upptagit min poetiska ådra igen efter många års uppehåll, lyssnade på budskapet och tog honom på orden. Två år senare hade jag en färdig bok i min hand. Och som jag har njutit av att få skriva och läsa mina dikter. Nya världar har öppnats, jag har kommit i kontakt med andra fantastiska poeter och jag har fått mycket bekräftelse på att man kan nå fram och beröra/öppna människors hjärtan med hjälp av poesin.
Jag tycker att det är oerhört stort att en sådan genuin och storslagen man som August Strindberg söker kontakt med mig. Till saken hör att jag var totalt ovetandes av att han har bott just precis där, att hans hem nu är museum och ligger snett mittemot där jag hade min praktik. Det skulle jag komma att få reda på långt senare.

Nu har det gått ett tag sedan den händelsen och nu har jag återvänt till Drottninggatsbacken. Det var närmare bestämt på Vattumannen som vårt nästa möte skulle komma att ske. Den här gången kom han till mig då jag skulle vägleda en kvinna som kommit till mig för att få budskap från andevärlden. Han gav henne sitt budskap men han avslutade med att säga att allt som han hade sagt till henne också var riktat till mig.
Han sade att det fanns teaterscener som väntade på mig för att jag skulle komma dit och läsa min, (eller hans) texter, han sade att redan samma dag skulle jag få en inbjudan från en teaterscen och den inbjudan rådde han mig att acceptera. (Snarare befallde, så bestämd, säker men ändå så kärleksfull som han kändes.)

Och det var precis vad som hände, när jag kollade min meil senare samma kväll så hade jag fått en inbjudan att få läsa en dikt på Dramatens lilla scen, Lejonkulan. Om inte han hade kommit så hade jag tackat nej. Jag hade inte vågat mig på denna storslagna utmaning. Men nu kände jag att jag inte hade något val, (jag brukar följa den vägledning som jag får), så jag tackade ja och det är jag innerligt tacksam över. Det var en av de suveränaste upplevelser som jag har haft!

Det var otroligt häftigt att få läsa inför en så stor publik och jag lyckades med att välja bort rädslan för lyckan av att få ge av mig själv och få bjuda på lyriken som jag har skrivit. En ung kvinna kom fram i tårar efteråt och tackade mig för att mina ord hade öppnat dörren till hennes hjärta.
Det var den största och värdefullaste gåvan. Att nå fram till en enda människa och beröra på djupet. Är den största belöningen för mig. Och för August Strindberg! Han som vakar och håller sin hand över de som vågar tro på att de är värdefulla och kan skriva. Och läsa inför publik!

Ljus och Kärlek/Charliee

tisdag 16 augusti 2011

Stockholm.



Hej, äntligen tillbaka i Stockholm! Jag kan njuta oerhört av att kliva av tåget som kommer söder- eller norrifrån på Stockholm central. Njuta lika mycket av att närma mig Södertälje med bilen som kommer söderifrån från semestern. Från Skåne eller från Göteborg. Känner energin direkt när den ger sig till känna och börjar kittla sådär förväntansfullt i mig när vi börja närma oss utkanten av stan. Det blir högre i tak, lättare att andas(?) och känslokroppen blir säkrare på sig själv.
Tillgången till energi breder ut sig. Känner och förnimmer alla huller om buller- öppna kanaler som finns här. Möjligheter. Här är allting möjligt! Högt i tak. Tillåtelsen som vilar förföriskt över länet och känns som en välsignelse och befrielse.

När jag senare kliver av pendeltåget på Stockholms södra för att gå till Rosenlund för att möta veckans första klienter, slås jag av hur mycket en plats faktiskt kan älska mig! Jag har aldrig tänkt på det sättet förut. Det känns som jag har fastnat lite här på söder, först många år i vården och nu några till som terapeut.
Den läker mig förstår jag plötsligt. Jorden läker mig här. Precis här är jag född. Såg dagens första ljus. Uppe på berget. Platsen fortsätter att utöva sin attraktiva magnetism på mig. Den ger sig inte. Den vill älska mig klart tills jag är redo att att flyga!

Och det gör jag snart men med båda fötterna fortfarande stadigt på jorden när jag under eftermiddagen ger två initieringar till två kursdeltagare som utbildar sig till plushealers. Vi lyfter tillsammans och beger oss ut ut på en fantastisk resa, (känns det som), fast egentligen är vi väl bara ännu mer närvarande i nuet och i oss själva än vad vi vanligtvis brukar vara. Och hela himlen ler med oss. :-)

söndag 17 juli 2011

Kundalinienergi.




Fullmånen sprider sin silvriga stjärnglans över land hav och över mitt glittrande kungarike där jag spanar och spejar efter lusten
lasten och efter den eviga lönen för mödan.
Uppstigningen är nära men ändå så gäckande oåtkomlig
Månen övermogen, brösten svullna och magen är uppfylld av jordens sötma.

Det känns som jag skall explodera när jag sent om sider spränger fram en tunn
vit springa en kanal till mitt hjärta
där kundalinienergin sensuellt glittrande våt sipprar igenom ödmjukt trevande
Gör sig hemmastadd och börjar älskar mig bortom alla kända föreställningar, överträffandes alla tänkbara förhoppningar.

Dagen efter sker ett mirakel den tunna sköra skimrande skönhetens kanal
har utvidgat sig
jordens drypande våta sötma har etablerat sig i mitt hjärta skapat samförstånd
och jag älskas långt bortom alla möjligheter och utom all kontroll.

Kundalinin söker sig fortfarande uppåt
och dröm om min förvåning min extas och njutning när den saftiga söta juicen kanaliseras och transformeras i mitt tredje förenade öga mitt i prick. I himmelriket på jorden.

lördag 14 maj 2011

In i Norden trött.



Jag är så in i norden trött på att låtsas att ni andra runtomkring mig
skulle vara någon annan än jag själv,
någon annan än min undangömda, undertryckta och till synes bortglömda
känsla, som jag har bett om att få finna utanför och inuti mig själv.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att det skulle vara någon annan
än jag själv i rummet,
som spelar mitt livs främsta, självklaraste och mest intrikata teaterstycke
för mig själv, att lockas, pockas, dras med och chockas,
skakas, för att själen ur sin långa sömn skall vaknas.

Ett uppslukande teaterstycke som saknar motstycke, med absolut inlevelse
och total hängivelse som får jorden att vibrera under våra fötter,
Ibsen att vakna ur sin grav,
Shakespeare att glädjande återuppstå och återvända med dyrkan som gåva
och den framlidne dr Sherlock Holmes att förnöjsamt återuppta sin förtjusande verksamhet för att lösa den suveränaste av själens gåtor.

Som om det skulle kunna vara någon annan i rummet än jag själv,
som om det skulle finnas någon annan än jag själv som uppför,
utför och utspelar den tredje akten som jag har framför mig.

Som om jag skulle bli lurad en enda gång att tro,
att det skulle vara någon annan än jag själv som håller i alla trådar,
i det ibland dramatiska men ack så terapeutiska framträdandet i den förtrollande föreställningen på livets teaterscen.

lördag 7 maj 2011

Mitt i flödet.

Tänk att vara mitt i New Yorks vibrerande, pulserande och magiska hetta,
kreativitet och aktivitet, sus och dus, men ändå hemma här i mitt eget hus,
det nya Montmartre med bevingade, betingade och med kärlek beväpnade
konstnärer, mitt i och under Stockholmsnattens spirande, spirituella
och inspirerande nymåne.

Exakt på pricken rätt attityd, longitud och latitud för att förverkliga,
föreviga och förvalta mitt livs allra högsta och största syfte på den här jorden.

Meningen med livet är att vara här precis där vi är,
skratta åt vår lycka och åt vad andra än må tycka,
meningen med livet är att vara underbar och njuta hejdlöst
i den stycke kropp och på den jord som fadern och modern har skänkt
åt sitt glädjerika barn.

Tänk att vara mitt i källan,
älskad och önskad, beundrad och bekräftad,
uppskattad och uppbackad av fadern, brodern, modern och systersjälen.
Patriark och Matriark. Mitt i Niagarafallens forsande, smickrande
och attraherande kunskapsflöde.

Allt är jag och de som inte ser mig, är i själva verket bara jag själv
som fått någonting i ögat, missförstått och missbedömt avståndet,
sanningen om vart jag egentligen börjar och slutar.

Tänk att vara mitt i kärleken,
omhändertagen och omsluten av ömheten,
pappans lek med flickebarnet, mammans kel och smek.
Tänk att vara mitt i,
älskad och ombesörjd av alla!

Bild: Erika Höglund

söndag 1 maj 2011

Lättheten.



Ordens ljuvlighet som klingande förde mig fram, som förde mig uppåt i en stadig, ofattbar och förtjusande klättring mot ljuset,
avlägsnade sig långsamt och drog sig obemärkt tillbaka ju närmare målet som jag kom.
Själva ordens magnetism syftade till att föra mig fram till ljuset,
det var deras hedersuppdrag,
inproggrammering och sanna ockulta mening,
jag förstod aldrig att förälskelsen mellan oss skulle avta och rinna ut
som allt annat, mitt bland savannens frodighet och bördiga sand.

Jag förstod aldrig att det enda som någonsin helt hade varit på min sida,
som hade burit mig, som lyft mig högt över,
som saluterat och älskat mig när ingen annan gjorde det,
skulle transformeras till ett ännu skörare och delikatare hantverk som kulminerade i universums skönaste och självklaraste konstform.

Orden som alltid sett till att jag låg ett steg före och njöt hämningslöst av min eufori och seger,
som ett vinddrivet intuitivt segelfartyg som bara fanns där bland molnen att vila i, när tyngdens bojor fortfarande slog runt skuldtunga vader.

Jag förstod aldrig att en dag skulle lätthetens enkla tillförsikt fullständigt övervinna tyngden och skulden från hembygden,
en dag skulle själens ljuva segerfanfar ljuda bland rosor, löv och mossa på jorden.

Bild: Lotten Odh infotravelinside.se

fredag 25 februari 2011

Välkomnandet.

Elden kan vara mjuk smekande flammande omfamnande
precis som en varm ömsint kärleksfullt och mottagande moder
som välkomnar mig med öppna armar väldig famn och storsint barm.
Efter alla ansträngningar som jag har gjort att finna denna kvinna
denna varma vida trygga omfamning då jag liksom smälter samman med henne som ett
och blir vänligt varmt mottagen här på jorden i en väldig villkorslös kärlek.

Jag har rätt till kärlek jag har rätt att bli mottagen av ett stort
och öppet hjärta som bultar och bankar för mig som omsluter mig och som älskar mig förbehållslöst.
Som lovar mig guld, gröna skogar och en evig livslång kärlek och ett vänligt varmt mottagande av alla andra. Som en välkomstgåva från jordens befolkning till himmelens barn.

Jag har rätt till kärlek jag har rätt till kärlek jag har rätt till kärlek.

Jag upprepar orden som ett mantra tills de sjunker in i mig och blir till en del av mitt nya system tills min kropp äntligen förstår tar emot och välkomnar denna nya sjungande strålande och vackra sanning.

fredag 11 februari 2011

Förakt.

Jag anammade det förakt som du oavbrutet, oansvarigt och ohämmat använde mot mig, det förakt som du höll tillbaka mig med, förfulade, förminskade och förtryckte mig med.
Det förakt som hela vårt samhälle integrerat och accepterat som ett tillvägagångssätt att leva, andas och tolka vår omvärld på. En energi och ironi rätt i tiden för att använda, skapa och uttrycka vår konstnärlighet med.

Jag vände det inåt, vilken tacksam lösning, jag började förminska, förfula och förakta mig själv. Varför skulle jag ta mig själv på allvar, älska och respektera min kropp och ge den vad den behöver, när jag innerst inne föraktade mig själv?
När jag inte ens föraktade det samhälle den byggt upp, den cynism och den omvärld som jag varit omgiven utav, när jag inte ens föraktade världen utanför tillräckligt mycket för att anamma ett sunt skopa kreativt förakt för att skapa litterär melankoli, hånfull arrogant poesi, svart deprimerande musik eller något annat storstilat kärlekslöst konsthantverk att beundra, begrunda och applådera av etablissemanget.

Föraktet som du lade på mig som en börda att bära då du kämpade med att hålla kärlekens och försoningens omfamning borta från dig själv. Föraktet som varit ditt främsta vapen mot din rädsla för saker som du inte kunnat förstå, rädslan för separationen, rädslan för att bli avslöjad, naken och försvarslös, skulden och skammen. Rädslan för att inte vara älskad och för att kanske inte ens vara behövd.

Ett vapen som fungerat ypperligt bra i alla tidsåldrar, vapnet som accepterades av samhället, anammades av offret och som fick mig att självmant, på egen bevåg och begäran, ta emot det i min hand och rikta avtryckaren mot mitt eget huvud.