Jag följde den vita delfinen.
Den ljust grå,
pärlemorskimrande,
och vattenglänsande delfinen.
Från det turkosa
och smaragdgröna havet.
Där vågorna skummade och yrde,
där solljuset strålade igenom
och glittrade som ett evigt leende.
Där det vackraste bara var.
I det djupaste blå.
Jag följde min delfin
när vi började att sjunka,
vårt medvetande var sammanlänkat
och våra hjärtan förenade.
Längre och längre ner,
obönhörligt djupt ner i havet.
Ju djupare ner vi sjönk,
ju djupare gick jag ner
i min egen sexualitet.
Den sexuella kanalen var vidöppen,
åtrån var stark och nästan oövervinnlig.
Kraften var enorm,
explosiv och universell,
men vi skulle ännu längre ner!
Jag slappnade av och vi fortsatte vår nedstigning,
i den sexuella men ack så gudomliga kanalen.
Mariannergraven, far det genom mitt huvud!
Plötsligt rör jag min nos
mot gravens vägg,
buffar och puffar,
som om jag försöker torka bort
den svarta gråleran,
ända tills något vackert
och glänsande,
ger sig till känna.
Det är Guld!
Väggarna i Mariannergraven
är delvis täckta av guld!
Vi fortsätter vår färd mot det oerhörda djupet.
På botten öppnar sig havet igen,
en klippa och ett underjordiskt vattenfall
framträder framför mina ögon.
På klippan under vattenfallet
står en Gudinna strålande naken,
badandes i kärlek och genuin hänförelse.
Jag lösgör mig från delfinen och går henne till mötes,
en våldsam dyrkan, åtrå och begär fyller hela min kropp,
jag tittar ner på mig själv och ser att jag är en vacker
yngling, blond, med en bred och strålande bringa.
Jag går fram till henne och berör henne med hela min själ,
mitt hjärta och med min dyrkan.
Jag förstår att dyrkan är den energi som skapar guld i universum,
jag förstår hemligheten med graven och delfinens undervisning.
Delfinen har bett mig att bli ett mänskligt språkrör på jorden.
Nu byter vi roller,
och som hon avgudar ynglingen som kommer emot henne,
som hon dyrkar och åtrår denna man!
Jag njuter av mig själv, darrar och skälver under hans beröring.
Jag hänger mig åt extasen att vara två sidor av samma mynt,
vilken ynnest, vilken gåva och frigörelse!
Uppfylld av kärlek, hänförelse och dyrkan,
förnimmer jag att vi långsamt påbörjat vår uppstigning.
Nej, jag vill inte tillbaka till det stora, kalla grå!
Men medvetandet som jag för evigt är sammanlänkat med,
ler vänligt och renar mig med en gudomligt och våt energi
innan han återlämnar mig till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar