Under fullmånen.

Vi är alla kvinnor, öppna, fria och generösa, genom jorden går jag med dig. Vi kan kräva att älskas som vi är, öppna i kärlek, mottagande. Hängivna när vi kan höra hur vår moder andas, när vi andas med vår moder. När vi accepterar oss själva som en del av varandra, av alla mödrar, av alla kvinnor som öppnar sig i det Gudomligas famn, i enheten. Släppa taget och släppa in, det ständiga övandes på fiolen och violinens ibland dystra och tysta stråkar, släppa in efter att ha släppt taget, släppa fram och släppa den som vill ut ur gemenskapen. Den sjunde symfonin, Bach, Mozart och Maitreya, släppa in och släppa ut, släppa taget om det som är förbi och släppa in det som är på tur, släppa fram det som vill födas, släppa taget och välsigna det som vill bort från oss. Tacka det som vill bort från oss. Vi är alla samma natur, samma kropp, samma kvinna som tränar på att öppna sig, ta emot och släppa in, öppna sig ännu mera och släppa taget om sin man, sig själv, sin kropp och det som hon lånat av fadern, släppa taget om rädslan som våldtagit och skövlat henne, fasthållandet. Det ogenerösa. Samma kvinna som övar sig på att öppna, ta emot och fortsätta vara i kärlek under alla omständigheter, fortsätta älska med hjärtat som slår i takt med den stora modern under fullmånen.