In i Norden trött.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att ni andra runtomkring mig
skulle vara någon annan än jag själv,
någon annan än min undangömda, undertryckta och till synes bortglömda
känsla, som jag har bett om att få finna utanför och inuti mig själv.

Jag är så in i norden trött på att låtsas att det skulle vara någon annan
än jag själv i rummet,
som spelar mitt livs främsta, självklaraste och mest intrikata teaterstycke
för mig själv, att lockas, pockas, dras med och chockas,
skakas, för att själen ur sin långa sömn skall vaknas.

Ett uppslukande teaterstycke som saknar motstycke, med absolut inlevelse
och total hängivelse som får jorden att vibrera under våra fötter,
Ibsen att vakna ur sin grav,
Shakespeare att glädjande återuppstå och återvända med dyrkan som gåva
och den framlidne dr Sherlock Holmes att förnöjsamt återuppta sin förtjusande verksamhet för att lösa den suveränaste av själens gåtor.

Som om det skulle kunna vara någon annan i rummet än jag själv,
som om det skulle finnas någon annan än jag själv som uppför,
utför och utspelar den tredje akten som jag har framför mig.

Som om jag skulle bli lurad en enda gång att tro,
att det skulle vara någon annan än jag själv som håller i alla trådar,
i det ibland dramatiska men ack så terapeutiska framträdandet i den förtrollande föreställningen på livets teaterscen.