Ordens ljuvlighet som klingande förde mig fram, som förde mig uppåt i en stadig, ofattbar och förtjusande klättring mot ljuset,
avlägsnade sig långsamt och drog sig obemärkt tillbaka ju närmare målet som jag kom.
Själva ordens magnetism syftade till att föra mig fram till ljuset,
det var deras hedersuppdrag,
inproggrammering och sanna ockulta mening,
jag förstod aldrig att förälskelsen mellan oss skulle avta och rinna ut
som allt annat, mitt bland savannens frodighet och bördiga sand.
Jag förstod aldrig att det enda som någonsin helt hade varit på min sida,
som hade burit mig, som lyft mig högt över,
som saluterat och älskat mig när ingen annan gjorde det,
skulle transformeras till ett ännu skörare och delikatare hantverk som kulminerade i universums skönaste och självklaraste konstform.
Orden som alltid sett till att jag låg ett steg före och njöt hämningslöst av min eufori och seger,
som ett vinddrivet intuitivt segelfartyg som bara fanns där bland molnen att vila i, när tyngdens bojor fortfarande slog runt skuldtunga vader.
Jag förstod aldrig att en dag skulle lätthetens enkla tillförsikt fullständigt övervinna tyngden och skulden från hembygden,
en dag skulle själens ljuva segerfanfar ljuda bland rosor, löv och mossa på jorden.
Bild: Lotten Odh infotravelinside.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar