Jag älskar min sexualitet som den är.

Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar de vidsträckta skogarna, bergen, blommorna, bladen och gläntan som lyser av glädje i mitten. Neandertalare som ser skönhetens ljus i knoppen som brister i ödmjukhetens hus. .   

Jag älskar jorden, rötterna, åkrarna och ängarna. Jag älskar att ta ut svängarna, euforin, syret, sötman, solen och saltet. Symfonin mellan blåfink och blåmes, sumpmarker, våtmarker, savann, tundra, öken och hetta. Jag älskar naturens katekes. Jag älskar vårens vindar i isbrytningens tid, vårfloden, snön, sjön, öarna vid världens ände och regnet som faller i floden som färdas mot havet. Späckhuggare, valar och delfiner. Djup ändlös medveten närvaro som vittnar om tidens upphörande vid höga vibrationer:

Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar känslorna, blockeringarna som brister, rädslorna, skammen och skulden. Ilskan när den exploderar, tårarna när kontrollen havererar. Orgasmerna: klitoris-helkropps- och livmoderstappsorgasm. Hjärtats och själens orgasm.

Jag älskar mig som jag är då eruptionen och explosionen uteblir, då rädslan segrar och får styra ett litet tag till. Jag älskar mig själv i kvinnans evolution även när allting stannar, står stilla, stelnar och du inte vill ha mig längre. Då du stänger ditt hjärta med armarna i kors framför, vilket egentligen borde vara brottsligt att stänga ute kärlek då det bjuds.

Men, jag älskar mig som jag är, jag älskar min sexualitet som den är. Och det gör inte du. Du tycker den skulle vara som ett tåg som går på räls eller en bil som man kör in i ett garage och som man finner på samma plats och startar på samma sätt, dagen där på.

Med mig blir allting och obegripligt och ogripbart, mig kan ingen få ett grepp om, jag har inte ens en susning eller förmåga att förutse mig själv men jag har förstått den oerhörda tjusning och kärlek som det innebär att vara jag. Med allt det där andra runtomkring.