Jag älskar mig som jag är.

Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar de vidsträckta skogarna, bergen, de snårträngda djunglerna, träden, jorden, sötman och rötterna. Sumpmarkerna, våtmarkerna, savannen, tundran, öknen och hettan. Jag älskar vätan, västan, snön, vårfloden, sjöarna, haven och regnet som faller. Jag älskar mig som jag är. Jag älskar min sexualitet som den är. Jag älskar känslorna, blockeringarna som brister, rädslorna, skammen och skulden. Ilskan när den exploderar, tårarna när kontrollen havererar. Orgasmerna: klitoris-helkropps och livmoderstappsorgasm. Hjärtats och själens orgasm. Jag älskar mig som jag är då eruptionen och explosionen uteblir, då rädslan segrar och får styra ett litet tag till. Jag älskar mig själv i kvinnans evolution även när allting stannar, står stilla, stelnar och du inte vill ha mig längre. Då du stänger ditt hjärta med armarna i kors framför, vilket egentligen borde vara brottsligt att stänga ute kärlek då det bjuds. Men, jag älskar mig som jag är, jag älskar min sexualitet som den är. Och det gör inte du. Du tyckte den kunde vare ett tåg som gick på räls eller en bil som man körde in i ett garage och som man fann på samma plats och startade på samma sätt dan där på. Med mig blir allting obegripligt och ogripbart, mig kan ingen få ett grepp om, inte ens jag har en susning eller förmåga att förutse mig själv men har förstått den oerhörda tjusning och kärlek som det innebär att vara jag. Med allt det andra runtomkring.