Havet upprör.

Mig går inte att stoppa in i ett fack för att förminska, förbruka eller ens att förstå när känslorna river och sliter i mina vindpinade segel så långt som skutan kan gå. Sjön är blå ibland och havet är i uppror då sirenerna lockar med frihet från sömnen och sensualismen bortom drömmen. Frihet från kapitalism och förening bortom dualism. Sirenerna lockar med evigt liv bakom löjets kiv, egots makt upprör men upphör då du och jag blir ett. Då jag äntligen tillåter mig att bli mätt från maten på faten och tillfredsställd från begären som lockar och pockar. Jag är tillfredsställd och jag är mätt, vad är det då som lockar på detta sätt?