Jag tonade in mig på lyckans djupa mästerliga vibration, skruvade upp volymen och lät den fylla mina sinnen. Jag hängav mig åt kroppens ljuvliga kapitulation.
Jag släppte fram lyckan som jag integrerat i mitt sanna jag som en bärande, bestående och beständig känsla. Lyckan som är min kreativa rättighet på jorden, lyckan som jag är tillåten att känna och vara i: varsom helst, när somhelst och tillsammans med vem somhelst.
Jag har rätt till lycka, jag har rätt till lycka. Jag har rätt till att känna lycka.
I vilken separation som helst. I vilken konstellation som helst. I alla diskussioner och i alla positioner.
Då smällde det. Rummet exploderade av känslor i rött när ditt försvar brast och gav vika för din undertryckta ilska och forsen kom farande utan fördämning när attacken på mig var ett faktum. Jag förstod och förlät men jag kände ändå skammen när du gav dig på mig som jag fick betala för att jag skulle kunna lysa i fullkomlig lycka.
Jag förstod varför du lade den på mig. Du såg min lycka, du kände min lycka och du såg mitt ljus. Men du såg inte handen som jag sträckte ut för att följa dig hem till ditt eget hus.
Jag känner den fortfarande, lyckans vibration, jag tonar in mig alltmer
på denna halsbrytande, banbrytande och internationellt kända opera-ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar