Ave Maria.

Du ger mig färger, grön, röd, guld och vit, du ger mig former, sötmans utsökta och smäckra utsmyckning av leran, den lena och levande, den som du är bärare och lärare utav. Den uråldriga och förhistoriska. Kopplingen till modern och jorden. Ja, jag vill modellera och fullända den feminina formen, jag vill uttrycka bilder, jag vill fotografera och trollbinda tiden, frysa energin i en vacker symbolisk frälsning av världen. Men orden som jag bär på är värd hela färden, för jag skall karva, snida, snickra och skära skoningslöst genom tid och rum, för att inte verka dum. Jag skall bevisa och bevittna för världen att än så länge så är jag inte stum, jag har orden till ära, och oket jag orkar att bära, är min benådade bearbetning att skära i silver tråden genom tid och rum.          Karva, kavla, kasta och stänka kaos och kärlek på papperet i rätt följd, alltid i rätt ordning så att själen blir nöjd och förhöjd i den rättvisa och obligatoriska ordningen av skönhet, sanning och intelligens. Blänka utan att tänka, dränka det som är dött och förgånget, inga bilder, färger eller former, i stället formler i en bokstavsmakt som skapar en synkronistisk pakt, nästan militäriskt och diktatoriskt, konspiratoriskt, aldrig avvikande utan en ansats till att väcka en tanke, en insikt eller en förståelse. Jag skär i kopparn genom tid och rum. 

Mitt hantverk är att skapa förståelse, precis som ditt, du skapar skönhet i leran mellan fingrar så självklara och sköra och jag med mina katastrofala toner i ur, dur, skur och moll, jag skriver från sinnet och minnet fastän jag nästan inte alls har någon koll. Jag sorterar, komposterar, dirigerar och attraherar, ja, jag drar till mig de ord som smyckar mina visor, de som utsökt smeker min själ och visar sitt sanna ansikte så att inte du och jag kan smita undan de cykler på jorden som snart kommer till ett avslut. För nu skall vi visa dem att tiden är inne, att slöjan har fallit för att visa sitt sanna sinne, sitt vackra bladguld skuret i sirliga sensuella mönster, i denna domedagens sista timme.

O mamma, du var lösningen på alla problem och om jag inte är sedd eller ledd av dig, om inte du samtalar eller samtycker och om inte du bekräftar mig eller ger mig beröm, då klarar jag mig inte. Men snälla mamma hur gick det till när du förlorade förståelsen för ditt bortglömda barn. Vad händer egentligen om inte du förstår mig?

Jag är ett med dig Hosianna, visa dig för mig i leran, brösten, vulvan. Jag är ett med dig moder, jag är din bekräftelse, jag är ditt beröm, din beröring och belöning. Jag är det eviga samtalet med dig mellan tid och rum. Jag skär i luften skarpt med den vassa eggen på pennkniven som smärtar i såret som läker i mitt inre, fast det känns som jag strör på salt, och som svärtar ned papperet där allt som jag skapar är svarta enkla konstruerade och kombinerade symboler i det urnordiska och utomjordiska svenska språket.

För trots stelheten och maktlösheten av begränsade bokstävers kombinationer, ser jag konstellationer i ljuset som ger samhörighet mellan orden, samstämdhet och samklang i den ljuvliga kompositionen. 

Jag hyllar min Moder, Ave Maria, du gav mig bara det som vi kom överens om, intet mer, intet mindre. Du höll ditt löfte, och så kunde jag fylla mitt liv med det som skulle komma till mig. Tack Mamma för att du höll mig under dina vingars beskydd, även om jag inte kunde se det då. Amen.