Och jag har förlåtit den gamla tiden på jorden.

I morgon väntar mig guld, gröna skogar, vitmossa och vita liljor när jag kommer hem till Maria Magdalena grottan. Vännerna står på kö för att gratulera mig då rädslan och motståndet har släppt för historien kommer inte att återupprepa sig själv. Jag blir mottagen med brinnande ljus i de mörkaste delarna av grottan, i mitt eget inre och förflutna. De mörka skuggorna som syns på väggarna är märkta av tusentals år av tillbedjan, hemlängtan och av den ljusaste glädjen i violett, ljusblått och kobolt. För sorgen, tungsintheten och svårigheterna som jag upplevde då kommer inte att vara de samma idag. I kyrkan och grottan brinner nu tiotusentals ljus för vår skull, som jag satte ett frö till att bära och brinna i mig själv. För dig och för mig kan jag åkalla kärlek och förlåtelse på plats, jag kan välja att stå för min sanning ännu en gång. Jag kan välja att stå för min sanning. I grottan bor nu ett mjukt och vänligt, varmt, välkomnande troll som nuförtiden har släppt sitt gamla groll. Med allt beskydd som bara himlen kan ge. Och jag har förlåtit den gamla tiden på jorden.