Tala.

Först var jag utanför, stark och ensam, jag skulle klara mig själv till varje pris, jag trodde inte på politiker och inte på att det var någon ide att lägga sig i. Jag gav de fingret. Sen förändrades jag, jag förstod att förändringen och freden måste komma inifrån, att jag var tvungen att ta plats i mitt eget liv och ta mig tid för meditation och kontemplation. Jag var fortfarande inte intresserad av politiker eller partier, men sakta började jag öppna mina ögon, konfrontera mig själv, mina känslor, nära och kära, ta ansvar för mig och dra de gränser som jag behövde. Nu var jag både innanför och utanför, freden som kom från hjärtat började expandera utåt. Men fortfarande var jag inte intresserad av gruppen utanför familjen, det öppna hjärtat skulle väl förändra allt av sig självt i samhället, jag hade dessutom varken tid eller ork för att lägga mig i. Politik var dessutom tråkigt och jag är väl inte ämnat för sånt? Jag började söka motstånd och rädsla inom mig, den första känsla som jag släppte var den att jag inte hade varit delaktig i de beslut som rörde min egen familj när jag växte upp, så det var naturligt för mig att inte lägga mig i gruppens beslut. Jag blev nyfiken och sökte vidare inom mig, jag hittade en rädsla som sade att jag var rädd för att säga vad jag tycker och en annan som sade att jag var rädd för att säga sanningen. De rädslorna skapade och styrde mitt liv. När jag släppte dem kunde kärleken expandera i mig och min vilja var att ta ansvar för vad jag tycker och tänker i gruppen började att växa. När jag skulle skriva om vad jag tycker om integration och om vad jag tycker om böneutrop från moskéer för första gången var jag så rädd att jag skakade en hel kväll. Rädslan för att kallas för rasist i mitt eget land och rädslan för repressalier från muslimer, (även om det inte var de jag pratade illa om, det var kvinnoförtryck jag talade om), fanns starkt förankrad i min kropp. Så alla jag orkar inte, jag är inte intresserad, jag har inte tid, möjlighet eller utbildning till att lägga mig i och säga vad jag ser, tycker, tänker och känner var bara rädslor som var programmerade i det kollektiva medvetandet. Tänk bara Olof Palme och Anna Lind, listan kan göras lång på människor som följde sitt hjärta och sanning som sen blev skjutna. Hjärtat expanderar i kärleken som ser sig själv som en viktig pusselbit i det större sammanhanget, som tar sitt ansvar för det viktigaste av allt, den inre rösten. Tala.