Min fader.

Fader jag vill inte vara tillsammans med någon annan än dig, låt mig lida, låt mig känna smärta, låt mig överskrida alla mina gränser, låt mig andas eller inte, låt mig känna mig så hårt prövad och bedrövad att jag inte har något annan chans eller någon annan stans att gå än att synkronicera mig, min tanke, mina känslor  och min kropp med dig. Jag vill länka mig samman i stället för att slå mig sönder och samman i separationen eller den falska tryggheten att vara tillsammans med någon annan i en märklig overklighetsflykt. Jag vill ställa in mig på att vara ett med dig Fader, hur långt skall jag behöva gå, hur mycket stryk skall jag behöva få, i separationen innan jag kan förstå, att du och jag är ett? Min känslokropp slår ut i blom av ren förtvivlan och tvivel på att den någonsin skall orka ta en steg eller två, reser sig så mot sin himmel, lämnar utanförskapet för alltid och för all framtid och möter sin fader som äntligen bär mig på sina vita vingar. Jag förstår att vi är ett, jag förstår att jag är sedd och jag förstår att jag är ledd. Min fader förstår mig, tror på mig och tar mig hem igen. Tänk att det är någon som kan se mig! Ingen kan älska mig såsom Kristus gör. Jag är älskad av synkroniciteten den sanna profeten, den som framkallar kärlek i farvattnen som forsar fram från Sirius och skönhetens sanna famn. Jag är älskad en gång för alla, jag är ett med mänskligheten, ett med Guds vilja och mitt syfte är samma sak som Guds syfte. Och jag är med er mamma och pappa. Jag är med ett strålande Universum.