Rädslan för att det skall kunna inträffa igen.

Denna gång tog det längre tid än det brukar, att komma ned i djupet i mötet med min väninna Erika när hon är på Stockholmsbesök. Igår kväll skedde det emellertid och blockeringen som jag burit på en tid, motståndet mot att lita fullt ut på Kristus vägledning och beskydd, släppte taget och en än gång kunde jag gråta ut förtvivlan över överfallet som skedde vid Maria Magdalena grottan i Provence, för så länge sedan. Jag var förföljd, jag levde i förföljelse och kom flyendes från Syrien, jag levde i exil och förkunnade Jesus budskap och den sanna sexualiteten i omgivningarna runt grottan. Jag var inte populär i bygden, jag utmanade männen och deras makt över kvinnan, slutligen blev jag överfallen, förintad och förstörd. Smärtan, chocken och rädslan för att det skulle kunna inträffa igen, idag, har varit gigantiskt stor. Motståndet mot att genomföra min första resa i fysisk form till St:Maximim la Sainte Baume var ofantlig, som en barriär och en mur som jag var tvungen att ta mig igenom, till slut lyckades jag, med Erikas hjälp förstås. Hon som orkat förlösa mig från så många känslor och rädslor från det livet, hon som troget lyssnat, stöttat, tröstat och trott på mig, hon har varit ovärderlig i denna process som har pågått under många år. En beskyddare av den heliga graalen, (som finns inom alla kvinnor), helt klart. Igår släppte jag en till liten frusen skärva av smärta och rädsla, karmat var mitt och gick inte att undvika. Jag är beskyddat och vägledd på min väg, jag är en del av den gudomliga planen och jag litar på Kristus. Jag litar på resan och vägledningen jag får på den. Jag genomför min högsta dröm, jag ger mig inte för än alla delar av mig själv är framme, hela, synkroniserade och blottade. Jag delar med mig av det som jag kom hit för att göra, utan att be om ursäkt för mig själv och för min historia.