Lyckan.

Jag tonade in mig på lyckans djupa mästerliga vibration, skruvade upp volymen och lät den fylla mina sinnen. Jag hängav mig åt kroppens ljuvliga kapitulation.

Jag släppte fram lyckan som jag integrerat i mitt sanna jag som en bärande, bestående och beständig känsla. Lyckan som är min kreativa rättighet på jorden, lyckan som jag är tillåten att känna och vara i: varsom helst, när somhelst och tillsammans med vem somhelst.

Jag har rätt till lycka, jag har rätt till lycka. Jag har rätt till att känna lycka.
I vilken separation som helst. I vilken konstellation som helst. I alla diskussioner och i alla positioner.

Då smällde det. Rummet exploderade av känslor i rött när ditt försvar brast och gav vika för din undertryckta ilska och forsen kom farande utan fördämning när attacken på mig var ett faktum. Jag förstod och förlät men jag kände ändå skammen när du gav dig på mig som jag fick betala för att jag skulle kunna lysa i fullkomlig lycka.

Jag förstod varför du lade den på mig. Du såg min lycka, du kände min lycka och du såg mitt ljus. Men du såg inte handen som jag sträckte ut för att följa dig hem till ditt eget hus.

Jag känner den fortfarande, lyckans vibration, jag tonar in mig alltmer
på denna halsbrytande, banbrytande och internationellt kända opera-ton.

Vi är ovärderliga.

Se det fantastiska känslomässiga kärleksarbete som du gör genom att känna dig igenom allt sådant som är gammalt, utnött och kantstött. Sorgligt, skört och sårbart. Belöna dig själv och förstå att du är rik i i anden, oändlig i själen och ovärderlig för den nya tidens uppvaknande. Snart så kommer det svenska samhället och hela världen förstå vad du gör och förstå vad du gjort. Se dig själv som den heliga samtida profet som du är, se hur hela världen väntar på din sanning, se modet som gör att du är här, som gör att du har kommit ända hit. Se att du är ovärderlig. Forstätt att gå då vägen känns svår, då det känns som om det gamla motståndet återigen har slagit sina larviga lovar runt din hals och hindrar dig från att fritt dansa livets vals och från att släppa in den kärlek som du är väl värd att vältra dig i. Du är ingenting annat än kärlek, ljus och kraft. Målet är då jag kan se mig bada naken i min egen kärlek dygnet runt, då jag kan se mig utstråla kärlek från min källa i varje sekund och då jag ser min oerhörda och oemotståndliga kraft som har dragit mig ända hit. Du och jag är ovärderliga.

Havet upprör.

Mig går inte att stoppa in i ett fack för att förminska, förbruka eller ens att förstå när känslorna river och sliter i mina vindpinade segel så långt som skutan kan gå. Sjön är blå ibland och havet är i uppror då sirenerna lockar med frihet från sömnen och sensualismen bortom drömmen. Frihet från kapitalism och förening bortom dualism. Sirenerna lockar med evigt liv bakom löjets kiv, egots makt upprör men upphör då du och jag blir ett. Då jag äntligen tillåter mig att bli mätt från maten på faten och tillfredsställd från begären som lockar och pockar. Jag är tillfredsställd och jag är mätt, vad är det då som lockar på detta sätt?

Känslor.

Vad väcker en människa, en situation, en relation, eller en diskussion för känslor hos dig? Vad känner du för känsla i din kropp, när jag talar, trampar, stampar, smeker, leker eller bara andas i ditt öra, när du egentligen inte ville höra och kommer dig alldeles för nära? När jag väcker såret i dig så att blodet som droppar vill läka ut, så att sårskorpan som du skyddat dig med från ljusets uv-strålar kan få ett slut. Om du skall bara göra en sak i sommar låt det då bli detta, vig ditt liv åt läkning för kropp och själ, se en människa som vill dig väl. Se din högsta sanning, se universums läkande kraft, se makten hos dig själv så att du kan bli hel igen. Riv bort alla sårskorpor som skapar avstånd, separation och segregation, se att vi alla är ett, som titt och tätt väcker sanning och läkning i allt som känns, även solen som bränns har ett mål en mening och förklaring.

Det räcker till åt alla.

Jag kan inte gå med på diskussioner, konventioner eller ekvationer som handlar om ett system som bygger på begränsningar. Som handlar om en mänsklig inprogramering och en allmän felsägning eller feltolkning som säger att allt som finns inte får räcka till och att allt som är Gud, solen, själen och stjärnorna på något sätt inte skulle räcka till åt alla?
Jag kan inte gå med på att tränga mig in, igenom begränsningens futtiga, fattiga, torra, trånga synagoga för att försöka få plats i en struktur, i ett samhälle där jag inte tror på mig själv och min grupp som fullkomlig och obegränsad på alla plan.

Jag kan inte gå med på att bestämma mig för att de gamla värdesätten, de gamla väg-våg- och mät-måtten måste fortsätta att regera på våran jord, jag kan inte gå med på att tro på att om vi använder oss utav begränsningens kalla hårda pakt, så kommer vi så småningom att resa oss ut ur askan och erövra vår sanna makt.
Nej, jag tror att överflödet, segern och själen bor i hjärtat där begränsningen blir det första att falla då vi inser att det finns mat, mänsklighet och möjlighet för alla att leva i överflöd, där våra önskningar sker i samklang med naturen där vi alla får fullfölja och förverkliga vårt högsta syfte och vackraste dröm på denna planet.

Nej, jag kan inte gå ner, nej, jag kan inte se tillbaka till det system som en gång har varit, jag kan inte längre eller har egentligen aldrig kunnat acklimatisera mig eller ens med nöje tapetserat mig på väggen som redan är förutbestämd, fyrkantig och förnuftig. Jag tror på begåvningar, tillgångar, vackra dalgångar och djupa valvgångar. Rikedom och överflöd för alla.

Jag tror på själens suveräna skapelsekraft, själens obegränsade lyskraft i ett obegränsat, okontrollerat och strålande universum. Kan vi ens tänka oss det och skapa ett superskönt supergrönt samhälle utifrån det, där de fria valen finns kvar och respekten för dem, men där tillgången till hjärtats inneboende kreativitet och konstruktiva kärlek finns tillgängligt i varje gatukök och gathörn, så att inte ens den mest utsatta, udda och utstötta hörnsten, stöttesten eller gatsten inte skall kunna missa att ta emot vårt strålande kärleksbudskap som ekar genom illusionens osynliga väggar som talar om universum som en begränsad och bristfällig synkronicitet.

Hemma.

Jag håller mitt huvud högt ovanför vattenytan precis som visionen om mitt hem, mitt liv och min väg. Alla delarna av mig blir tillgodosedda, tillredda och beredda att ta fart, expandera, manifestera och avancera in i en ny tid, en ny era, ett nytt kapitel.
En gyllene epok, där allt som är jag visas upp för mänskligheten, som älskas av mänskligheten för nu kan de se min sanning, nu kan de se min storhet, nu kan de känna igen mina ord men herregud vilken tid det tog att komma hit, hem till Sirius i hjärtat där jag en gång dog.

Hem tillbaka hit på riktigt i lotushjärtat med alla bladen öppna sugandes på den sanna sötmans honung vit len och mjuk som bommul, sinnlig som siden och satin. Hemtamt, hemvant som den sanna sökande turisten som alltid längtade hem men som aldrig, aldrig lämnade öknen för den vita lögnen om att någonting annat än hemmet i hjärtat kunde skänka en fullständig frihet från törsten i själen.

Nu är jag här hemma med visionens gnistrande vingslag framför mina ögon högt upp i själen, jag tror på dig, jag tror på mig, jag tror på våra samlade sinnen som kan rena och rensa våra kroppar från det som är förgängligt och är det så att vi vill leva längre, tillräckligt länge för att sluta att åldras så finns där en osynlig sucess som kan lossa på den tungans begränsande och beklämmande sekretess.

Jag kom hem, jag kom hem till slut, till sist, och hemmet i hjärtat, själen är min nya hemvist och min lyckoslant singlar så ljuvligt i luften där pukor, trumpeter, cymbaler och fanfarer, förebådar vårens och våra själars gemensamma ankomst till livet på jorden.





I

August Strinberg.

Hej! Jag har fått vara med om så fantastiskt många häftiga upplevelser som medium och jag tänkte att några av dessa måste jag ju bara dela med mig av. Som mötet med August Strindberg. När jag satt på Isis kammare som låg i Drottninggatsbacken för några år sedan kunde jag ofta se August Strindberg för mitt inre, det var precis i början av öppnandet och genombrottet för min mediala kanal så det tog ett tag innan jag lyckades med att kanalisera och lyssna på vad han hade att säga.
"Skriv sade han med myndig röst, skriv!"

Och jag som precis då hade upptagit min poetiska ådra igen efter många års uppehåll, lyssnade på budskapet och tog honom på orden. Två år senare hade jag en färdig bok i min hand. Och som jag har njutit av att få skriva och läsa mina dikter. Nya världar har öppnats, jag har kommit i kontakt med andra fantastiska poeter och jag har fått mycket bekräftelse på att man kan nå fram och beröra/öppna människors hjärtan med hjälp av poesin.
Jag tycker att det är oerhört stort att en sådan genuin och storslagen man som August Strindberg söker kontakt med mig. Till saken hör att jag var totalt ovetandes av att han har bott just precis där, att hans hem nu är museum och ligger snett mittemot där jag hade min praktik. Det skulle jag komma att få reda på långt senare.

Nu har det gått ett tag sedan den händelsen och nu har jag återvänt till Drottninggatsbacken. Det var närmare bestämt på Vattumannen som vårt nästa möte skulle komma att ske. Den här gången kom han till mig då jag skulle vägleda en kvinna som kommit till mig för att få budskap från andevärlden. Han gav henne sitt budskap men han avslutade med att säga att allt som han hade sagt till henne också var riktat till mig.
Han sade att det fanns teaterscener som väntade på mig för att jag skulle komma dit och läsa min, (eller hans) texter, han sade att redan samma dag skulle jag få en inbjudan från en teaterscen och den inbjudan rådde han mig att acceptera. (Snarare befallde, så bestämd, säker men ändå så kärleksfull som han kändes.)

Och det var precis vad som hände, när jag kollade min meil senare samma kväll så hade jag fått en inbjudan att få läsa en dikt på Dramatens lilla scen, Lejonkulan. Om inte han hade kommit så hade jag tackat nej. Jag hade inte vågat mig på denna storslagna utmaning. Men nu kände jag att jag inte hade något val, (jag brukar följa den vägledning som jag får), så jag tackade ja och det är jag innerligt tacksam över. Det var en av de suveränaste upplevelser som jag har haft!

Det var otroligt häftigt att få läsa inför en så stor publik och jag lyckades med att välja bort rädslan för lyckan av att få ge av mig själv och få bjuda på lyriken som jag har skrivit. En ung kvinna kom fram i tårar efteråt och tackade mig för att mina ord hade öppnat dörren till hennes hjärta.
Det var den största och värdefullaste gåvan. Att nå fram till en enda människa och beröra på djupet. Är den största belöningen för mig. Och för August Strindberg! Han som vakar och håller sin hand över de som vågar tro på att de är värdefulla och kan skriva. Och läsa inför publik!

Ljus och Kärlek/Charliee