Eldarna vid Minas Tirith

Ja, jag rider inatt, jag tar emot denna vackra synkronistiska skatt som det innebär att vara människa idag, som skänker mig både tårar, sorg, glädje och skratt. Att få välja min vilja, min vardag, mitt vetande och varande. Tillgången till tilliten tar mig hem, tillståndet i vår del av världen, tacksamheten till välfärden. Tidlösheten som stöder den fria viljan, tilliten som gynnar den vita liljan. Maria och Jesus som bar sig själva fram. Ja, jag rider i natt, vilt och vigt på den vita valacken tar jag mig fram och på krönet av backen tar jag emot denna vackra fackla som brinner för kärleks skull och som hinner ikapp mig när jag kommit ända in till kärnan av löken som jag skalat, klyftat och dryftat om så länge. Fastän ögonen fortfarande tåras så har det ändå för mig och min personliga vilja vårats då jag synkronicerat mig själv, min själ, och länkat samman med min faders högsta vackraste välstånd och välmenande vilja för mig. Som är en och samma. Ja, jag rider i natt, jag erkänner mitt tindrande barn och mitt tickande uppdrag som den tankvärda sanningen förde fram i ljuset där jag sol- och vårat mig själv bakom huset, så länge, sen tidernas begynnelse. Och inte en tillstymmelse fanns till förlåtelse, där ordet inte var sagt fanns ingen förståelse. Ja, jag rider i natt, ingen solnedgång har varit vackrare än den i dag, ryggraden rakare och nu är jag ingen stackare. Vårdkasarna vid Minas Tirith har tänts, lyckan har äntligen vänts och nu kan vi börja om från början min vän. För vem tänder stjärnorna när jag är borta?