En låg promenad i skogen med löven och alla dess färger, trädstammarna är tjocka och rikstäckande med den mjuka mörkgröna mossan under mina fötter. Det var blött här och där och ibland fick jag gå omvägar för att inte stå på knäna i leran. Trodde faran lurade i vassen ett tag, närmare bestämt under ormbunkarna som jag var tvungen att kliva rakt igenom för att undvika vattenpölarna på stigen men det var bara rädslan för att bli beskylld att ljuga, rädslan att bli beskylld för att vara en bedragare. Det var rädslan för att anklagas att vara en falsk version av mig själv som spökade där bland blad och bär. I mitt uppdrag ingår det förr eller senare att tala om och tala öppet om vem jag är och vem jag har varit i tidigare inkarnationer, i alla fall vem jag var i en alldeles speciell inkarnation. Speciell för mig men kanske också känd för andra människor.
Ja, jag känner mig speciell, jättespeciell! Jag tycker att mitt uppdrag och min uppdragsgivare är alldeles otroligt fascinerande, genuina och speciella. Men det hindrar inte att alla andra människor runt omkring mig också är speciella, de kan ju vara hur speciella som helst, för sig själva, i sitt eget liv. Jag hoppas för Guds skull att alla människor väljer att vara väldigt speciella, i sitt eget högsta syfte och genuina uppdrag på jorden. Jag känner mig inte mer speciell än någon annan, hur skulle jag kunna vara det? Ingen kan ju vara mer speciell än någon annan. Inget uppdrag är större eller mindre. Vi är alla en och samma. Vi behövs i det gigantiska ljuspusslet som nu läggs bit för bit. Låt oss känna oss ödmjuka inför den uppgift som denna inkarnation har i åtanke för oss. Låt oss blomstra och bidra med vår gåva och våra önskningar för ett kärleksfullare rike på vår dyrbara planet.
/Charliee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar