Min tro, fortsättning från föregående inlägg:

Jag började själv se sammanhang och förstå sammanträffanden som jag hade varit med om i mitt liv, jag började själv att se den röda tråden som jag så slaviskt följde. Framför allt hängivenheten till sanningen. Till sist när kundaliniresningen var ett faktum, 2010, efter att jag arbetat med att "plocka ned" och ta emot plushealingen, när egot, (som är våra tankar), kunde utebli längre och längre perioder, fick jag så insikt om hela planen för mitt liv. Som är precis samma som Guds plan för mitt liv. Jag kunde se hur jag skulle hålla mig undan, hur jag skulle överleva den mindre ljusa tiden här och hur jag har programmerat mig som en tidsinställd bomb som skall lysa när tiden är redo, precis som många andra med mig. När de finns människor som är redo och som lyssnar. En verkligt intrikat plan må jag säga. Jag tvivlar inte längre på min intelligens. Det är bara genom att älska oss själva som sedan kan älska våra medmänniskor. Och jag kan inte ta känslomässigt ansvar över andra och deras reaktioner, ännu mindre kan jag ta ansvar över andra människors förminskning över sig själva. Jag kan ta ansvar över mig själv och mina egna känslor och över min egen kärlek till mig själv. Det är mitt jobb och det är min vägledning. Att hjälpa till där det behövs att se vad som ligger i vägen för våra sanna själars storhet. Efter kundaliniresningen, då energin stod spikrakt som spön i ryggraden och då liven blixtrade förbi, då mitt hjärta gjorde den 180-gradiga vändningen som är känd för alla heliga Gurus i Indien, var livet som en saga, jag fick tillgång till en energi som var obeskrivlig, jag hamnade i en som jag kallar det upplysningsprocess. Känslan de första veckorna var en upprymdhet och en eufori som liknade mycket det tillstånd vi får när vi kommer i orgasm. Fortfarande var inte alla hoten med egot och rädslan undanröjda, tvärtom, så fort som en rädsla dök upp så nästlade sig egot in och försökte styra, utmaningarna blir svårare, upplysning är ingen enkel process och ännu är jag inte hemma i säkerhet. Men kärleken expanderar och växer ständigt, vibrationen ökar men fortfarande mycket rädsla och fler känslor att känna sig igenom. Som t.ex. alla de som handlar om Maria Magdalena framträdandet, jag har fått känna på rädslan för förtrycket ännu en gång, rädslan för att bli förminskad, förlöjligad, hånad, rädslan att inte tas på allvar, rädslan för att bli liten. Jag känner mig bra mycket större, respekterad och värdefull precis som jag är, som Charliee Lek. Också till saken, det finns andra som kallar sig för Maria Magdalena, vem är sann? Ja, vad tror du? Fanns det många kanske som kallades för Maria på den tiden? Är den personen seriös och sann sin utveckling? Har hon/han en religiös uppenbarelse? Är det en projektion från sinnet? Har de obearbetade känslor som förvränger sanningen? Är det egot som talar? Hur långt har de kommit i sin utveckling? Har de några extraordinära gåvor? Hur ser deras plan ut? Har hon/han eller jag en skruv lös? Ja frågorna är många men jag har valt att skydda mig själv och  tro på min inkarnation där jag mötte Jesus och flera av de andra lärjungarna.