Som en lysande älva.

Jag kan inte tillfredsställa andra människors behov, jag kan inte ge andra människor någonting. Det är min ambition och har varit det i hela mitt liv men nu handlar det om att hela mitt liv och kontentan av avhandlingen som jag genomlider är ingen konvention, den skrider mot sitt slut när jag skriver på mitt konvolut. Sammanfattningen och slutsatsen blir till den att jag inte kan ge någon annan människa någonting. Någonsin. Med min intention kan jag ge mig själv fulländning, fullständigt. Jag kan ge mig själv det som jag behöver, jag kan fokusera på att tillfredsställa alla mina behov fullt ut och på riktigt. Men jag kan aldrig någonsin tillfredsställa andra människor, inte genom att rikta mitt givande utåt. Jag kan vara tillfredsställd, dag som natt, jag kan lossa på alla mina undertryckta behov och mässa dagligen om att de blir tillfredsställda fullt ut: min skaparglädje, mitt behov av att stråla, att synas, att vara sexuellt tillfredsställd, ekonomiskt, mitt behov av att vara i helheten, i skönheten och mitt behov av att tjäna Maitreya. Har du sen lust att ta emot, har du sen lust att tillfredsställa dig själv med någon av mina gnistrande gåvor på isen så är du mer än välkommen att göra det. Men mitt riktande fortsätter att vara inåt och intakt. Indirekt till dig. Den största gåvan ger vi till oss själva, genomskinlig på den frusna sjön som en lysande älva.