Erik Tomasson och Tomas Eriksson, Tomas Olofsson och Olof Tomasson, söner, bröder och bönder med bondens längtan, som stred sida vid sida i mörkret med vintern, vinden och kylan. För närheten, nära och kära i Norsjö hemman, Västerbottens län för flera hundra år sedan. Innan tiden då traktorn, radion och plogen fanns, då jag var någon annanstans och dansen på logen vanns med en midsommarkrans. Jag undrar om Tomas Eriksson min anfader har någonting att säga till mig som en röst från det förflutna, jag undrar vem hon var den där okända anmodern som titulerades med N.N.? Fick han någonsin göra sin röst hörd och fick hon någonsin uppfylla sin dröm? Jag vet inte vem du var eller vem du älskade, vad jag vet är att du arbetade hårt, gifte dig ung och fick många barn. Och att ett av alla dina barnbarnsbarns barnbarns barn är jag och min son, kan du känna min hälsning och hyllning till dig genom tiden och evigheten, fast du är långt härifrån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar