Jag ser mig själv.

Jag ser mig själv som väldiga varma vågor som kramas av sand, jag ser mig själv som ljusets systrar och bröder gör på tu man hand. Jag ser mig i min tid i vildhet, vilsenhet, bitterhet och förtvivlan. Längtans lustar som försvann i en karavan i dimbanken över stad och land. Jag släpper taget om mig själv och ser mig som jag är nu, accepterar rädslan som inte vill ge med sig. Jag kan inte krampaktigt hålla kvar någonting som inte vill vara här. Jag har försökt förtränga mig själv och mitt ljus. Jag ser mig nu genom dimridån framför sanningens  hus.